Du möter våra blickar.
Vi ger dig ett leende.
Men jag ser i dina ögon vad som finns där egentligen.
Det är två ögon som är fyllda av sorg.
Du mötter folks blickar och dom ger dig ett falskt leende.
För deras leende gör ingen nytta.
Du känner ändå samma sorg.
Dina ögon är blanka och trötta.
Kanske gråter du varenda gång någon inte ser dig.
Kanske gråter du inte alls utan håller sorgen inom dig.
Blommer hjälper inte mot den sorg du känner.
Inget hjälper mot den sorg du känner.
Hur många leende du än mötter så finns sorgen där.
Du mötter folks blickar och du vet att de vet.
För du ser det där hjälpande leende och den hjälpande blicken som säger:
jag beklagar sorgen. Men det kommer bli bra igen.
Men varför ger ni den blicken?
För ni kan inte lova att det blir bra.
Ni kan bara ge ett leende och hoppas att det känns bättre.
Men jag ger dig inte det leende eller den blicken.
För jag vill inte ge dig falska förhoppningar.