Denna historia eller berättelse handlar om en nyfiken flicka. För att lättare kunna berätta om henne måste hon få ett namn. Varför inte Marja? Det blir bra. Det är ett fint namn till en fin flicka.

Detta hände i en liten by på 50-talet, en solig eftermiddag i månaden juni.
Marjra går förbi de doftande syrenerna på gårdsplanen, svänger höger framför ladugården, går mellan de stora björkarna upp mot landsvägen. Vänder sig om och tittat bakåt, går några steg baklänges. Ingen syns till.
När hon nästan är på landsvägen, viker hon av till vänster mot det vita garaget. Den röda fogmassan mellan tegelstenarna har börjat lossna på några ställen. De två fönsterna mot södersidan har solkats av gengasrök.

Marja känner på garagedörren. Den verkar inte vara låst. Hon tar tag i handtaget som sitter ganska högt upp. Sliter och drar och får med möda upp den tunga dörren, ena halvan. Den andra orkar hon inte öppna, och det behövs inte heller.

Den grå lastbilen är inkörd i garaget. Ibland kan styvfar vara i garaget och se över bilen, men nu var han inte där. Marja går runt bilen och ser alla saker som finns utmed väggarna. Snökedjor, sladdar, däck, oljedunkar och en trasselsäck och mycket annat som lagts ihop bland spadar och smutsiga kläder.

Marja är där av en speciell anledning. Hon söker, lyfter på tidningar med bilder på mer eller avklädda kvinnor. Gräver i säckar och lyfter undan så hon kan leta överallt. Så känner hon i en säck där det är trassel, några flaskor. Det har kommit dit nya, urdruckna. Hon plockar upp ett par flaskor ur säcken och ser efter, jo, det finns några droppar kvar.
Det är inte första gången Marja gör detta, smyger upp till garaget och söker flaskor. Så skruvar hon av korken, lyfter upp flaskan, står så några sekunder och tömmer de sista dropparna i munnen. Det fanns sammanlagt fyra flaskor i garaget denna gång.
Varför hon gör detta vet hon inte riktigt. Kanske förväntar hon sig en speciell känsla. Kanske nyfikenhet, kanske upplever hon en viss spänning i detta att smyga upp till garaget. De små slattarna är för lite för att hon ska kännas något, eller kanske ändå?
Hon stänger garagedörren omsorgsfullt. Ingen får märka att hon varit där. Men vem skulle kunna komma på tanken att hon, en elva, tolvårig flicka skulle gå upp till garaget i detta ärende?

© Tuula Pöyhönen