Jag blickar ut över havets vy
och en mörk och disig sky,
denna timme så bittida;
mitt sinne är förstämt ty
inget sällskap finns vid min sida.

Månen, stjärnorna och deras konnässans
lyser upp den mörka himlen med briljans,
när vågorna smeker stranden
gång efter gång - nästan som i trans,
och sveper bort mina spår i sanden.

Och måsarna i sin fulla prakt
är fullt upptagna med sin jakt.
Ingen är ensam dock,
ty en mångfald finns i denna trakt:
och de lever som bekant i flock.

Natten övergår sakta till dag
tillsammans finns de med behag.
Och himlen är havets konkubin
tills dess det kommer en domedag
och omintetgör den annars eviga symmetrin.

Solen och månen förefinns i konstans
den ene skulle ej vara om de andre inte fanns.
Och här står jag med tungt sinne,
medan allt annat existerar i balans,
utan sällskap denna tidiga timme.