Riktigt speciell är han i alla fall.


Det finns inga speciella känslor som talar om att jag är kär. Inga alls. Jag tror att jag tänker att han är precis som alla andra. För jag vet att jag faller handlös ner till marken varje gång jag påstår att en person är den rätta, och varje gång flyttar han på sig när jag närmar mig honom och det är dags att ta emot mig. Det blir en hård smäll varenda gång.

Fast innerst inne vet jag att det är jag som tvingar dom att flytta på sig. Jag
bangar nog så fort jag vet att jag inte kommer hamna på marken. Det är för högt upp och jag känner mig fortfarande höjdrädd. Jag gillar att stå stadigt. Självständig. Gillar att få göra som jag själv vill, utan krav och anpassningar.

Jag vill inte vara seriös. Det har aldrig funkat för min eller den andres del. Men jag klagar inte. Jag gillar att vara fri och njuta av tidsfördriven. Ändå blir jag sårad varje gång och de andra med. Men jag har nu lärt mig att jag läker faktiskt efter varje gång. Jag ligger bränd ett tag, svalnar efter en stund och reser mig sedan upp igen och känner mig snäppet hårdare.

Därför önskar jag mig någon som alltid finns där, som är på samma nivå, tillåter mig göra det jag vill och inte är seriös fast ändå inte är oseriös.

Precis som han.

Han känner mig inte, han vet bara om min utsida men ibland delar vi med oss av dåliga erfarenheter samt de bra. Men det är inget måste. Det får komma om det vill. Han är den första jag har träffat som bara är nu. Tänker på nuet, finns i nuet. Resten är inte lika viktigt. Och han får mig att inte stressa inför framtiden.

För det finns ingen bestämd.


Jag säger inte emot de gånger han kallar mig för ängeln och hjärtat. och jag tvekar inte att kalla honom för baby och sötnos. Att kyssas när vi hälsar är en självklarhet och att ligga i hans famn om nätterna känns som en vana. Jag har ingenting emot det. Jag har ingenting emot att mitt hjärta slår ett extra slag när jag möter hans blick.

Därför tycker jag om honom. För han är ingenting. Samtidigt som han är allt.