Dukat, Schablon eller Dummerjöns. Det var aldrig någon som visste vad hästkraken egentligen hade blivit kallad som föl men nu hade den fler namn än värdshuset hade morgonmålsgäster. Det var aldrig något som var "som vanligt" med honom. Idag visste Em inte vad hon skulle kalla honom då hon gick fram till hans spilta men Dummerjöns passade relativt bra med tanke på hans morgonhumör. Trots att han tyckte om Em, som hon honom och trots att han hade mat att tugga så trampade hans ena bakhov till då hon närmade sig. Em gick ändå rakt upp i spiltan vid sidan av hästen och drog med handen längs halsen, vidare ner på bogen, längs hans lite väl uppsvällda mage, till hårvirveln ovanför bakbenet och upp på länden och korset. Just som hon var klar insåg hon att det hade varit som vanligt. Dummerjöns hade hälsat med en sur spark i golvet och hon hade bestämt gått upp i spiltan och klappat honom just som hon alltid gjorde. Direkt gick hon över till hans andra sida och drog med andra handen baklänges vilket fick Dummerjöns att plötsligt tystna i sitt malande som om han funderade på vad som skett med människan bredvid. Sedan fortsatte han att tugga och Em utgick ifrån att han också uppskattade lite omväxling i vardagen. Hon gick ut ur stallet och kom ut på gårdsplan framför värdshuset. Genom ett fönster fick hon syn på Värden som nyss hade släppt in sina gäster och nu tog emot beställningar i farten. Hon fick en lust att gå in och hjälpa honom men insåg sedan att eftersom det var precis så som hon i vanliga fall skulle ha gjort så lät hon bli.

Byggnaden var hästskoformad med stallet i mitten och värdshuset och ladan på vardera flank. Planen i mitten var stenbelagd med fyrkantiga stenar lika stora som brödskivorna inne hos Värden. Öppningen på gården visade mot en stor gata kantad med handelsbodar, bagerier, skräddares verkstäder, krukmakerier, smedjor och bykhuset som låg längst bort. Stadens paradgata började med värdshusets gård och avslutades med ett stort torg där man varje helg hade marknad. Runt om gatan låg mindre gator och gränder huller om buller med boningshus, höga och ostadiga. Bakom torget låg kyrkan och stadshuset och bakom det prästgården och domarhuset. I ena änden av denna långa vy stod Em mitt på gården och såg rakt fram.

Framför sig hade hon staden som hon växt upp i och nu levde i. Runt om stadens nav gick det gator och stigar ut till de två stora godsen och de sju gårdarna som försåg hela staden med nödvändigheter var dag. Kvarnen var belägen en bit bakom värdshuset så varje vecka kunde Em sitta vid sitt fönster och se bönderna köra i skytteltrafik mellan torget och kvarnen med sina säckar. När hon var liten hade hon fått åka med ett par gånger men nu skulle hon inte våga fråga. Det skulle kännas en smula olustigt om en tjugoårig kvinna åkte med bonden till mjölnaren. Hon var för gammal för sådant nu, tyvärr. Hon mindes med glädje de historier hon fått berättats för sig då hon var liten. Det var berättelser om troll och drakar uppe i bergen, sagor om ett kringvandrande folk med särskilda krafter och om en kung många färder bort som var över fyrahundra år gammal. Särskilt en saga hade fängslat Em och hon hade bett att få höra den av bönderna om och om igen. Var och en bonde hade sin egen version av den. Hennes favorit berättades av den mest avlägsna bonden, dels för att den var längst men också för att hans röst trollband henne och lät henne drömma sig bort utan att något gjorde så att hon vaknade. Valle, det var hennes bonde. Värden hade tagit hand om Em en lång tid nu men det var Valle som försåg henne med sagorna som hon drömde om och som hon ibland låtsades leva i. Hon hoppades inte att Valle fick reda på det. Han ville allt utom att sätta griller i huvudet på ett barn som kunde hitta på vad som än föll henne in. Allt han ville ha var sällskap och någon som uppskattade hans berättelser, inte några stolliga upptåg. Trots att han visste hur farligt det var att berätta sagor för Em så kunde han inte låta bli. Nu när hon var vuxen åkte Em inte med honom på hästskjutsen längre och samtidigt som han saknade det tyckte han ändå det säkrast så, för båda två.

För längre sedan än något manfolk kan räkna levde det fyra syskon i vårt land. De var två manfolk och två kvinnfolk och de levde samman ända upp vuxen ålder då egna åsikter och växande glöd drev dem från varandra. Den äldsta brodern, Aleshjo var den första att göra uppror mot de andra. Han var äldst, starkast och maktgalnast men även enfaldigast. Han ville skapa det största rike som funnits i världen och var villig att ta till alla medel för att det skulle ske. Eftersom han själv var stark ansåg han att styrka var den viktigaste egenskapen hos en individ så då han ville skapa sig sitt rike gick han till de starkaste som fanns. Han bjöd guld och makt till troll och jättar för att de skulle ansluta sig till honom och till en början var sämjan god mellan undersåtarna och deras herre. Efter en tid växte dock osämja in och troll och jättar var inte så samarbetsvilliga som Aleshjo hade räknat med. Han trodde ju att det räckte med att vara stark för att allt skulle gå vägen. Ett slag efter att bråken mellan trollen och jättarna hade uppstått så började Aleshjo fundera över vart han skulle ta vägen för hos sina kämpar vågade han inte vara kvar eftersom de var fler än han själv. Då kom han på att han kunde sända iväg sina undersåtar på ett långt och farligt uppdrag och under tiden kunde han fly därifrån. Så blev det och en tid senare vandrade Aleshjo omkring över världen för att finna sitt rike som han kunde leva i.

Det andra syskonet var systern Anjela som var väldigt kunnig inom naturens makt och hon var insatt i häxkonster som hon mer än gärna nyttjade men oftast för goda orsaker. Även hon ville ha ett rike större än något i världen och hennes planer var att använda sig av sin makt att få jorden att lyssna på henne. Hon ville ha hela världen på sin sida, alla växter och hav och alla djuren ville hon styra över. Eftersom hon var kunnig inom sitt område kom även hon långt i sina planer men jorden ville inte ha någon som styrde över den och till slut gjorde den och dess invånare uppror mot Anjela som bosatte sig i bergen där inget växte och inga djur kunde leva. Där var hon trygg.

Det tredje syskonet var systern Rosana som visste att hennes största gåva var hennes vänlighet och förmåga att alltid mena väl. Hon lyckades ta sig in i ett av de största rikena på ren vänlighet och då hon var härskarinna där utlyste hon fred och välstånd och att alla fick göra precis vad de ville och blev glada över. Rosana hade visserligen vänligheten men hon saknade förnuftet ty om alla skulle få göra vad de ville så skulle hela världen bli ett stort kaos och det var det som hände med Rosanas rike. De som ville ordna fester fick göra det men grannfriden stördes för dem som ville ha lugn och ro och om någon kände för en stekt gris till middag gick de raka vägen till närmaste bonde och tog en. Rosanas undersåtar ville göra myteri, en del var visserligen nöjda med att få göra vad de ville men de som blev drabbade ville straffa de skyldiga hårt. Rosana insåg till slut att alla inte alltid kunde få sin vilja fram så en natt rymde hon till ett folkfattigt rike och drog sig undan från folk. Hon var aldrig nöjd där hon var för folket var enligt henne för elaka mot varandra och hon stod inte ut med att se hur otacksamma de var över det som de fått. Rosana blev aldrig lugn någonstans utan drog sig från rike till rike för att finna det folk som hade samma åsikter som hon.

Det yngsta syskonet var brodern Lasjenko. Han hade på långa vägar hört hur det hade gått för sina syskon då de försökt bygga sina riken som skulle vara de största i världen. Lasjenko bodde än så länge kvar i sitt hem som han hade delat med sina syskon men kände ingen vilja att skapa ett stort rike som sina syskon. Han var nöjd där han var och begrep inte vitsen med att jaga land för att bli mäktig och få folk att frukta eller avguda en. Lasjenko hade människor runtom sig i trakten och så småningom gifte han sig och fick familj. Likaså skedde runt omkring honom och snart hade det växt upp ett litet rike runt om honom. Det var inte stort men livet där var lyckligt då ingen där ville ta makten och allra minst Lasjenko för han saknade det som alla hans syskon hade, högmod.

Lasjenkos syskon förblev som de varit. Aleshjo drev omkring från rike till rike för att undkomma sina arga undersåtar som han en gång haft och då han blev äldre blev han en aning sinnessjuk eftersom han fortfarande inbillade sig att de var efter honom. Anjela blev kvar uppe i bergen för rädslan för jorden var större än hennes kunskaper om den och hon bodde uppe i bergen, ensam hennes resterande liv. Rosana vandrade omkring i evigheten för att söka människan som var lika godhjärtad som hon själv var men eftersom hon aldrig fann den blev inte världen riktigt god.

Em visste att sagan hade ett slut med men som barn hade hon aldrig fått höra det, hon visste inte varför men antagligen berodde det på att Valle inte ansåg slutet speciellt barnvänligt. Hon var sugen på att höra slutet nu då hon blivit äldre så då ett par minuter till gått gick hon bort mot kvarnen för att se om Valle var där. Ett sådant stolligt upptåg som Valle för länge sedan oroat sig för var på väg. Det var ungefär 170 centimeter långt, lagom runt med brunt hår som blåste för vinden. Huvudet på denna varelse var ofta fyllt av idéer och planer på vad som skulle ske härnäst. Om Valle hade vetat sitt eget bästa hade han stannat hemma från kvarnen idag men mjölnaren var en trevlig karl att snacka med och dessutom var han ingen spåman. Han visste inte att det som skulle plåga hans samvete lång tid framöver nu var på väg mot kvarnen med snabba kliv.

Det var en lördag så det var en veckodag med vagnar som åkte till och från kvarnen nästan var timme. Bredvid stigen som ledde dit fanns en lång gräsbevuxen backe och där satte sig Em för att vänta. Marken var kall men hon vande sig ganska snabbt vid kylan och repade lite gräs att vissla medan hon såg nedåt porten som skiftade i olika bruna nyanser nu när den inte blivit målad på länge. Ett gnissel avslöjade att Valle var på väg mot kvarnen, Em kände igen det ljudet på långt avstånd, så hon sprang och mötte honom. Han blev ganska förvånad för Em hade inte bett om skjuts på flera år, bara pratat lite grann. Nu då hon bad om att få höra slutet på sagan blev han lite fundersam.

- Nu Em? Efter så många år har du väl tröttnat på den sagan. Slutet är inte speciellt spännande heller och nu när du är äldre så.

Em såg bestämt på Valle och han kände genast igen den minen. Det var minen hos en envis flicka som jämt fick sin vilja fram. Den trumpna munnen drogs snabbt ihop och ögonen var som små bruna springor, knappt synliga under luggen. Han sträckte upp ena handen i luften och skrattade lite.

- Ja, om du nu nödvändigtvis vill så, hoppa upp då.

Em sken genast upp och satte sig tillrätta på kuskbocken då Valle smackade på sina hästar igen.

Det var alltså såhär att Aleshjo hade flytt från trollen och jättarna och nu vandrade han runt i världen för att de aldrig skulle få tag på honom igen och straffa honom för de inte fått de gåvor han lovat dem. Aleshjo fick snart familj och den växte och blev större. De blev en stor släkt som spred sig över världen och färdades till fots, i vagnar och hästar om de kunde ha råd med det. Så kom alltså det kringvandrande folket upp till ytan och spred sig.

Systern Anjela, den stackaren hade ju jorden emot sig och bodde nu uppe i bergen. Där fick hon så småningom familj och hennes släkt spred sig in i grottor och klippgångar. Där grundades alltså bergsfolket.

Den andra systern Rosana började som sagt vandra vida i kring för att leta efter den som skulle skapa det rike hon inte kunde. Rosana sökte efter någon som var lika renhjärtad som hennes själv men som ägde det förnuft som hon saknade.

Lasjenko grundade som sagt det som skulle bli ett stort rike bara genom att vara nöjd med det han hade och inte sträva högre än han var skapt till att göra.

Em såg lite besviket på Valle då han slutade med berättelsen men sa inget. Valle lyckades ändå lista ut vad hon tänkte på.

- Ja, jag sa ju att det inte var speciellt spännande. Du har dock inte hört hela slutet än så vänta bara.

Em satte sig genast på helspänn igen och lyssnade.

- Jo, enligt legenden om de tre grundfäderna och sökerskan så finns de fortfarande.

Em skrattade till, inte menat att såra Valle men hon kunde bara inte tro på det.

- Ja, jag vet att det är en saga Valle så försök inte slå i mig något sådant. Om de skulle leva fortfarande skulle de vara över fyrahundra år gamla.

- Ja men det är precis vad de är med. Man kan ju i och för sig inte riktigt säga att de lever men de existerar. De är inte levande varelser som jag och du utan mest ett skal, men ett fungerande sådant. De har inget behov av att äta eller dricka, om de nu inte hemskt gärna vill. De känner bara ytterst få känslor. Aleshjo känner bara styrkan, Anjela känner bara rädslan, Rosana bara längtan och Lasjenko bara kärlek. För ungefär femhundra år sedan var det en stor jordbävning som utplånade nästan hela världens människor. Det var som om jorden skakades ur sin bana och sedan tillbaka igen. Våra gudar; Abra och Imah ville då att det skulle skapas helt nya folkslag, att det skulle bildas människoliv igen så de valde ut fyra syskon som hade överlevt jordbävningen och gav de evigt liv och varsin egenskap som de önskade. Aleshjo valde styrkan, Anjela kraften att styra naturen, Rosana valde godheten och Lasjenko förmågan att älska. De visste att de fått eviga liv men blev förbjudna att tala om det. De blev förbjudna att tala om att de mött gudarna och att de fått krafterna det bett om. Då de fyra syskonen fortfarande bodde kvar i sitt hem beslöt gudarna sig för att ge de fyra högmodet som extra gåva, oönskat visserligen men gudar är gudar, som du vet. Aleshjo ville som du då vet ha ett rike styrt med styrka, Anjela ville skapa sitt rike med sin förmåga att få naturen att gör som hon ville och Rosana ville skapa sitt rike i välvilja och fred. Lasjenko var dock nöjd som han hade det. Han älskade sitt hem och sin trakt och kände inget behov av att lämna det och skapa nytt. Han älskade sin tillvaro och sina syskon och bad dem att stanna hos honom. Hans syskon var dock bestämda och gav sig ut för att få sina riken som skulle bli de största i världen. Då det blivit som det blivit med det blev i alla fall tre av dem grundare för tre folkslag men Rosana vandrar, enligt sägnen fortfarande ensam för att hitta den som ska hjälpa henne med sitt rike som, enligt historien förtäljer ska komma att bli hela världen.

Em satt tyst och fundersam och tänkte på vad Valle berättat då han gick in med sitt vete och sin råg. Så det var den långa och invecklade versionen av berättelsen, inte konstigt att hon inte fått höra den som liten för hon hade nog inte förstått den. Hon funderade på stackars Rosana som fortfarande gick omkring och sökte och som nog aldrig skulle finna. Det kunde inte finnas någon så godhjärtad i världen som dessutom hade förnuft att ståta med. Sedan funderade Em på Alehjos folk som reste omkring. Visst hade hon ofta sett vagnar här omkring. Varje sommar kom en karavan förbi staden och de var ett tillskott på marknaden på sommarhelgerna. Hon tänkte på Anjela som var hatad av jorden själv, Anjela och hennes folk som levde i bergen och som aldrig hade kontakt med någon annan. Lasjenko dök också upp i hennes huvud och hon funderade på var han fanns, det var inte exakt beskrivit. Han levde i den stad där han växt upp och skulle antagligen alltid stanna kvar där. Om han älskade platsen så mycket skulle han nog aldrig lämna den, ens för ärenden. Lasjenko skulle bli fast innanför sin stads murar i evigheten. Plötsligt var inte Em så avundsjuk på honom längre. Att älska sitt hem så mycket att bli instängd, det skulle hon inte stå ut med. Ingen kände hon som kunde stå ut med det. Att älska allt han höll på med att få göra det för alltid. Vem ville det egentligen?