Just den stunden som hennes hjärna kopplade av och kroppen slappnade av och Em somnade så startade bilderna i hennes huvud som en film och hon kunde se allt, alla minnen, även om hon inte visste om det just då. Det var en regnig sommarperiod det året men den flickan som bodde i stans tvåvåningshus tog inte så allvarligt på det. Hon var lättsam och sprang före sin mor från brödboden. Trots förmaningar och rop om att hon skulle sakta ner rusade hon skrattande genom alla vattenpussar som fick plats på huvudgatan i staden. Runt om flickan fanns det människor i alla åldrar som såg på henne. De små barnen såg på henne med avundsjuka eftersom de, där de gick hårt hållna i handen av sina mödrar, aldrig fick hoppa och skutta som hon fick. De medelålders kvinnorna och männen såg med avsmak på flickan och hennes mor för de kunde inte förstå hur ett litet barn fick göra sådana saker, en flicka till på köpet, det var än mer oförståeligt. De gamla såg med förnöjsamhet på den lilla flickans glädje och närhet till lek och skratt. De ansåg att staden där de levde blivit för strikt hållen med alla överklassfamiljer som bodde i stora hus. När de såg på flickan fick de äldre människorna hopp om att staden inte skulle bli en torr håla trots allt. Plötsligt flöt vattnet ihop och ändrade färg och strukturerade sig. Den lilla flickan satt på golvet och betraktade en främling som satt på en stol framför henne. Själv satt hon på golvet och pillade på ett dryckeskärl. Mannen satt stilla och såg fundersamt på henne. Hon såg på honom, han på henne, hon på honom, på varandra. Hon visste inte vad hon skulle göra, det var något med mannen som höll hennes blick kvar på honom. Samtidigt följde hennes små fingrar kvisthål och mönster på deras golv och väggar utan att veta varför. Det var som om träet berättade för henne hur hennes liv skulle bli. Utan att anstränga sig förstod hon, inte ordagrant men med tankar och känslor. Just som hon nådde ett speciellt stort kvisthål ryckte mannen till och så också hon. Hennes ögon blev större och han såg med ens nervös ut och vände sig bort. Hon fortsatte att se på honom en lång stund innan hon gick och drog sin mor i kjolen och förklarade att hon var hungrig. Bilden förändrades snabbt igen. Den visade en stadsbild igen men denna gång en annan än i hennes hemtrakter. Hon var runt sex år och satt på vagnen bakom två smäckra dragare med sin mor. Far sin satt på kuskbocken och undvek noga Ems sökande blick. Mor hennes strök henne genom håret och rättade till hennes klänningsliv. Det var en mörk klänning, brunaktig, för mor hennes ansåg inte det nödvändigt att ta med hennes fina kläder då hon bara skulle ha tid att leka och busa ute dagarna i ända. Egentligen ville inte mor skicka med de fina kläderna för hon ville ha något kvar att minnas sin dotter vid då hon var borta. Hennes lockar var likadana som Ems; mörka och mjuka.

Det knackade på dörren just då ljuset skrek sig in genom fönstret och Em ryckte till, vaknade ur sina drömmar. Hon sträckte upp handen mot pannan och torkade bort lite svett hon fått under nattens drömmar. Sedan blev hon med ens förvånad, ingen burkade komma upp till hennes rum. Värden rörde sig inte ovanför bottenvåningen och Em kände ingen tillräckligt bra som skulle kunna komma upp här. Hon reste sig från sängen och drog av en av skjortorna så hon hade en omgång med kläder på sig. Sedan drog hon håret genom sina fingrar.
- Vem är det?
- Samy, jag har med mig morgonmålet.
Em ryckte till. Hon hade ätit morgonmålet nere på krogen var dag sedan hon kom hit, med undantag av ett par gånger då hon själv valt att hoppa över det.
- Men jag...
- Värden bad mig att ta upp det till dig.
Em gick fundersamt fram och låste upp dörren. Samy log glatt mot henne, även om hon lade märke till en aning trötthet i hans ögon och hon gissade att det var övertalningen att få träffa henne som hade fått honom uppför trapporna. Em sträckte sig efter träbrickan som han höll i handen och han lämnade, om än motvilligt över den till henne. Då hon ställt den på sitt bord vände hon sig om och såg att han stod kvar i dörröppningen. Hon höjde lite på ögonbrynen men Samy verkade inte låsas om det, eller ville han inte se det.
- Det var ett meddelande också.
Em lade märke till ett ark som han höll i ena handen och tog det snabbt från honom. Då han fortfarande inte rörde sig från sin plats vid dörren gick hon rakt på sak.
- Var det något mer, eller?
- Nej. Eller, ja. Har du sovit gott då?
- Va?
- Jo vi har ju inte pratat så mycket förtroligt och så, det kan väl vara dags nu.
- För det första känner jag inget behov av att prata förtroligt med dig och för det andra så är väl inte din fråga speciellt förtroligt sagd.
- Får man inte försöka bry sig om dig då?
- Jodå, det är klart. Men jag har en som bryr sig om mig och det räcker. Jag behöver ingen mer.
- Nähä, ursäkta mitt besök då.
Äntligen avlägsnade Samy sig och Em tog arket och satte sig på sängen med ryggen mot väggpanelen. Hon kände lite dåligt samvete för att nära på kört iväg Samy, som hon egentligen ville komma närmare känslomässigt. Hon ville egentligen ha någon att prata med som inte var värdens förmaningstal utan någon hon kunde snacka avslappnat med om vardagen. Kanske var det för att Samy visade att han brydde sig som hon stötte bort honom ännu mer. Visst ville hon ha någon nära sig men eftersom hon på länge inte haft någon att prata med avslappnat så var hon rädd för att släppa in någon nära sig. Rädd för det okända, det som hon inte varit med om innan. Eftersom hon var rädd för det okända drog hon sig för att läsa vad värden hade skrivit. Han var kanske ond på henne för att hon varit så motstridig igår kväll och bad henne att äta uppe på sitt rum i fortsättningen.

Em,

Jag förstår att du har svårt att förstå din roll och jag inser att din reaktion egentligen var väntad. Det var ju jag som lärde dig att inte godta allt på en gång så jag bör väl skylla mig själv att du inte accepterade det på en gång. Jag vill i alla fall att du äter på ditt rum en tid nu. Inte för att jag inte vill träffa dig men för att du ska kunna vara i fred och inte bli störd i dina funderingar på hur du ska ställa dig i frågan om att det är dig som Sökerskan försöker finna. Om du godtar det, vilket du egentligen måste göra, så vill jag veta det snarast möjligt.

V

Em lade arket på bordet och kände plötsligt ingen vidare matlust. Hon hade ju alltid ätit nere på krogen så varför skulle hon plötsligt ha maten här uppe? Hon blev inte störd av de andra gästerna som värden trodde och hon behövde inte fundera så mycket på om hon var den som Sökerskan letade efter, det var hon ganska medveten om att hon inte var. Hon var en av hur många människor som helst i världen, för att inte tala om hur många som levt sedan Sökerskan började leta. Varför skulle just hon var den rätte? Trots sin tvekan och förvirring åt hon tyst men närmare apatiskt sitt morgonmål. Brödkakan hade inget fett och hon antog att värden, liksom skräddaren sett att hon lagt på sig lite grann på senaste tiden. Dessutom hade hon fått vatten istället för vin att dricka men hon förstod vad han menade med det. Trodde han att han fick henne dit han ville om hon inte drack någonting. Hon bet lite i läppen och insåg att hon kanske hade druckit lite för mycket på sista tiden också. Ändå ville hon prata med värden om de hon drömde under natten. Om hon gick ner till krogen nu skulle inte värden ignorera henne men han skulle inte vilja prata med henne förrän hon hade bestämt sig. Kanske var det ändå enklast att göra så, att acceptera det. Även om det nu inte stämde så fanns det ändå en chans att det gjorde det. Em åt upp resten av brödet och gick ut ur rummet och låste. Då hon gick nerför trappan hörde hon hur det bara fanns ett par gäster kvar på krogen. Värden såg henne men han försökte att undvika det. Visst ville han att hon skulle acceptera vem hon var men han ville inte att hon skulle godta det bara för att slippa att fundera själv. Han såg hur tveksamt hon gick fram till honom, hon skulle inte behöva vara nervös egentligen. Det fanns fortfarande ett par gäster kvar och detta var inget som rörde dem så han hoppades att hon skulle vänta med att prata med honom tills de hade gått.

Det gjorde hon, hon gick direkt och satte sig med de kvarvarande gästerna; Albert och Samy, så fort hon hade sett hur han såg på henne. Em såg Samy och Albert då hon kom nr och insåg att det nog var smartast att prata lite med dem istället för att tala med värden på en gång eftersom hon inte ville blanda in de andra i sina privata affärer. Hon gick bort till dem och Samy sken upp, Albert log lite blygt mot henne och hon satte sig bredvid dem.
- Blev du inte mätt på ditt morgonmål innan? Frågade Samy och Em bestämde sig för att le mot honom, något han verkade lite förvånad över.
- Jodå, men jag ville ha lite sällskap. Det blir ganska ensamt uppe på rummet om man bara har en stol att prata med.
- Jaha, Samy log. Så du vill att jag ska följa med upp, eller?
Albert höjde snabbt sitt dryckeskärl och försökte dölja sitt leende när han drack. Em blev måttligt road av Samys förslag men övertygade sig själv att det kanske var bäst att åtminstone spela med lite grann om hon ville bli nära vän med honom.
- Nej, inte idag i alla fall. Det var ju därför jag kom ner hit för att träffa dig.
Samy verkade smickrad av hennes svar och Em såg i ögonvrån hur Albert betraktade dem spänt men med iver och nyfikenhet.
- Så, får man fråga dig nu hur du mår då?
Samy log lite försiktigt, medveten om hur snabbt Ems humör kunde förändras. Hon log bekräftande mot honom, för att säga at hon var på bra humör nu i alla fall.
- Jodå. Det är ganska bra. Tack för att du kom upp med maten förresten.
- Det är lugnt. Jag fick ju träffa dig och då kan jag göra vad som helst.
- Ja, det var det som jag trodde.
Tystnaden infann sig snabbt. Em befann sig i en konstig situation där ett helt vanligt samtal, utan dricka eller kortspel, Samy förstod inte varför Em plötsligt ville prata med henne och Albert var mest som en anonym åskådare i en racketbollmatch. Han vågade inte säga något av rädsla för att förstöra stämningen.
- Så. Det var Samy som bröt tystnaden men han såg mest ner i dryckeskärlet. Man såg knappt hans mun röra sig utan hörde mest entonigt mumlande.
- Vad är dina planer för idag då?
- Jag vet inte riktigt, jag var hos skräddaren och på marknaden igår och sen var jag i badstugan så jag har i stort sett avverkat veckoslutets ärenden. Just nu vet jag inte.
- Jasså, du var i badstugan. Synd att jag missade dig. Samy log snett och Em blev uppriktigt road av det han sa, konstigt nog.
- Jaha. men jag ska väl gå nu.
Albert reste sig snabbt, kände sig nog i vägen och överflödig. Samy och Em nickade mot honom och han begav sig ut med riktning mot torget. Samy sträckte ut benen under bordet och Em drog snabbt bort sina därifrån.
- Vad gjorde du på marknaden igår då?
- Jag hämtade bara en höna till värden. Sedan såg jag mig lite omkring, har du varit där sen igår?
- Nej, jag tänkte att vi kunde gå dit nu, om du vill.
Em tvekade lite, hon hade ju egentligen tänkt tala med värden om sin dröm och sina tankar. När hon mötte hans blick log han uppmuntrande och nickade mot dörren.
- Ja, visst.
De reste sig från borden och Em log mot värden och han mo henne innan de gick ut. Redan då de kom ut kände Em kylan från årstiden och hon skalv till i kroppen. Samy såg på henne och hon log lite.
- Jag är bara morgontrött så jag fryser lite, det går över sedan.
Samy nickade och sträckte fram handen mot Em men hon skakade på huvudet, nej så långt tänkte hon inte än. Han ryckte på axlarna och de gick över gårdsplanen och längs huvudgatan mot marknaden. Det var fler personer på marknaden idag då det var ledigt från de flesta arbetena och det gjorde det hela lite trevligare. Att vara helt ensam med Samy var inget som Em hade högt upp i tanken precis men att bara gå prata lite bland folk var precis lagom för nivån i deras nuvarande relation. Samy gick direkt till boden med starka drycker och Em såg med avsmak på när han valde flera flaskor och bryggaren packade ner de i en låda som skulle levereras till Samy senare på kvällen. Sedan var Samy gentleman nog att fråga vart Em ville gå och hon ryckte på axlarna. Hon ville egentligen ingenting men det var ganska skönt att hon i och för sig blivit tillfrågad. De gick mest dit fötterna tog dem och de tog dem snart ut ur de centrala delarna av staden och kom ut mot de avlägsna kvarteren. Samy visade huset där han hyrde rum och frågade om Em ville komma med upp. Hon log lite överseende med hans iver att få hem henne och skakade på huvudet.
- Nej, inte idag tack. Men kanske någon annan dag.
- Varför inte?
När Samy sedan såg Ems blick skrattade han och skakade på huvudet.
- Nej, nej, inget sådant. Jag såg ju ditt rum i morse och nu vill du kanske se mitt. Vi kan ta en snabb sväng upp och en snabb sväng ner sen igen, om du vill.
- Mm, ja visst. Jag kan följa med en kort stund.
Samy log och erbjöd Em sin arm och denna gång accepterade hon den. Huset var i två våningar och de gick genom en mörk korridor med söndriga tapeter och flagnad färg. Korridoren var kantad med ett flertal rum och ett verkade större än de andra, Samy förklarade att det var matsalen.
- Men varför äter du på värdshuset om ni har matsal här? Frågade Em förvirrat när Samy låste upp dörren till sitt rum.
- Tja. det är ganska dyrt att äta här och dessutom är det roligare sällskap på värdshuset, här bor det bara en massa tråkiga människor, gamla och illaluktande.
Em skrattade högt men Samy hyschade åt henne och de gick in på rummet.
- Det behöver du dock inte berätta att jag har sagt, här i huset tror de att jag är hur trevlig och ordningsam som helst så ett dåligt rykte är inte behövligt, tack.
- Ska absolut inte säga något, lovade Em och log mot honom och såg sig sedan runt i rummet. Det var lika stort som hennes men sängen var något mindre och han hade en tunnare filt. Bordet hade ett trasigt ben och ena fönsterrutan hade två sprickor i sig. - Men, blir det inte kallt på vinterhalvåret då det snöar och blåser?
- Jo, men det överlever jag.
- Men varför kan du inte ta ett rum på värdshuset då? Det borde väl kosta ungefär lika mycket som här.
Samy satte sig på sängen och såg på henne, ganska förvånad över att hon föreslog det.
- Jo, det är klart jag skulle kunna. Jag väntade mest bara på ditt godkännande att jag fick. På senaste tiden har du inte velat ha mig i närheten. I ärlighetens namn blev jag ganska förvånad över hur du betedde dig på värdshuset idag. Får jag fråga varför du plötsligt vill träffa mig utanför krogen?
- Ja, det var det du sa igår. Jag förstod att jag inte hade någon vän som jag kunde träffa utanför krogen och jag kände mig plötsligt i ett behov av att ha det. Men du hade väl kunnat flytta in på värdshuset utan mitt godkännande?
- Det är klart att jag hade kunnat det men jag ville gärna bli vän med dig och om jag flyttade närmare dig kanske du skulle stöta bort mig ännu mer.
Em nickade och gick mot dörren och Samy såg nervöst på henne.
- Ska du gå redan?
- Ja, jag tänkte gå och ställa i ordning ett rum åt dig så att du kan flytta in ikväll om du vill det.
Samy nickade snabbt och ivrigt.
- Väldigt gärna. Det kan bli jättekul att bo nära dig.
- Ja, visst. Du kan väl komma till kvällsmålet så är det klart då.
Samy nickade igen och Em gick ut därifrån och mot marknaden igen. Hon hade en del saker att inhandla och ordna med.