Em funderade mycket på det hon hört från Valle då hon gick tillbaka till värdshuset för att äta mellanmålet med värden och gästerna. Ja det är klart, värden åt knappt något förutom då det inte var stressigt på krogen. Han stod mest bakom disken som vanligt och tog betalt, serverade, tog betalt. Klockan var redan dags då Em steg in genom dörren och där var fullt av folk. Hon såg ut över det lite smutsiga golvet och borden som redan behövde torkas. Värden hade sett henne redan då hon kom på gårdsplanen och han hade saknat henne. Vid frukosten hade han undrat vart hon blivit av men då hon inte fanns på sitt rum heller antog han att hon gått ut en sväng, hon brukade göra det någon gång om året då hon tyckte att livet gick för mycket rakt fram och utan svängar eller hinder. Värden kände sin Em som sin egen dotter. Nu såg hon sig om, sådär som om hon funderade på vem hon skulle prata med idag eller om hon ville hjälpa till. Värden tyckte hon var snäll som ens tänkte tanken att hjälpa honom men han ville inte ha hjälp, inte från henne i alla fall. Hon var ung och ung var man bara en gång i livet, det visste han mycket väl. Em skulle roa sig och göra precis vad hon ville i flera år till och sedan kunde hon få arbeta men inte nu. Em satte sig till slut vid ett av borden nära disken, ifall värden skulle behöva hennes hjälp, och såg sedan på vilka hon fått till sällskap i dag.

Det var Jonoh. Jonoh som bara var ett par år äldre än hon själv men redan såg ut som en gammal man efter all rökning och all dricka han hällt i sig. Då han burit hatt så länge hon kunde minnas började det nu bildas en kal fläck mitt på hans huvud men det var inget som han försökte bry sig om. Han hade ofta hatten på nu så att ingen annan skulle se det heller men Em visste om det. Jonoh satt mittemot Em och bredvid honom satt Albert. Han var utlänning från kallare länder långt norrut och Em visste inte så mycket, varken om länderna eller honom. Han var ljus, både i skinn och hår men på somrarna blev han lika röd som en nedåtgången sol och hans hår blev ännu vitare. Albert drack inte mycket, åt inte mycket och pratade inte mycket. Han var väldigt inåtvänd och såg ut som om han var väldigt osäker på sig själv. Mittemot honom och mellan Em och Jonoh satt Samy. Det var ofta vid Samys bord som Em hamnade vid under maten eller kvällarna då männen här nere spelade kort. Hans utstrålning gjorde det inte möjligt för henne att gå till något annat bord eftersom hans aura drog henne till sig, det värsta var att han visste om det och då det blev extra tydligt blev han odräglig. Samy var den enda som, vad Em visste, var lika gammal som hon. Han var den yngsta som släpptes in här men eftersom han såg äldre ut var det ingen av stamgästerna som påpekade det för honom. Inte han heller ville nämna det och nu var han alltså Samy, 25 år och oerhört skicklig kortspelare. Nyss hitkommen söderifrån och arbetade inte med någonting för tillfället. Samy försörjde sig på sitt kortspel vilket Em tyckte var både själviskt och dumdristigt. Först spela alla pengarna av någon för att ha kul och sedan förlora alla pengarna igen och hamna på gatan. Det var ett riskfyllt spel men Samy hade förklarat för Em att han var väl medveten om det. Han hade hamnat på gatan flera gånger men alltid hade han lyckats ta sig till finrummet igen. Em föraktade honom för det.

- Du är tyst idag Albert, sade Samy högt och skrattade sedan. Oj, jag menar förstås ovanligt tyst, man hör ju knappt hur du andas.

Em suckade och tog lite dricka från Samys glas utan att han reagerade märkvärt. Han såg på henne men sa inget. Albert sa inget heller utan fortsatte att äta. Det blev en spänd tystnad runt bordet och när ingen sa något gick Em därifrån då hon ätit upp, onödigt att dröja sig kvar när det inte gav henne något. Hon log mot värden då han fångade hennes blick och gick sedan upp på sitt rum. Däruppe såg det ut som hon lämnat det men en lapp låg på bordet. Hon tyckte inte om tanken på att det varit någon på rummet då hon inte var där men lugnade sig då hon såg att det var värdens handstil.

Em, Samy var här och frågade efter dig men du var ute, ja det vet du ju att du var. Han sa att han skulle komma upp ikväll någon gång och prata med dig. Han håller av dig väldigt mycket Em, sådant känner jag igen.
V

Em lade lappen under bläckhornet och satte sig på sin stol för att tänka lite. Det var bara tidig eftermiddag än så länge så hon hade lång tid på sig att fundera ut vad hon skulle ha för undanflykt ikväll för att inte träffa Samy. Hon visste med att han höll av henne för henne var han bara någon hon träffade nere på krogen och inget mer. De hade inte ens träffats utanför värdshuset någon gång så vad visste de egentligen om varandra. Hon kom med ens på att hon skulle bort till bykhuset och skräddaren så hon samlade ihop sina saker igen och låste dörren efter sig. Medan hon gick nerför trappan lyssnade hon noga på om Samy var kvar men hon hörde ingen arrogant röst så hon gick ner och fann krogen näst intill tom. Det hade tydligen varit en tidig lunch idag. Värden nickade instämmande mot henne då hon nämnde det.
- Ja, det är ju marknad nere på torget så de skulle mest hit för att fylla på förråden. Du kan ju gå dit nu om du känner för det.
- Ja, kanske. Jag ska till bykhuset och skräddaren först. Sedan för vi se.
Värden kom och gav Em en brödkaka.
- Du fick inte i dig så mycket till lunch idag så du kan gott äta lite på vägen. Såg du lappen förresten?
- Ja, jag försöker komma på hur jag ska klara mig ur det. Jag vet vad Samy vill men jag vill inte samma sak.
- Är det verkligen så hemskt att prata med honom då?
- Ja om han är en arrogant snövel så är det.
Värden skrattade lite och klappade henne på axeln.
- Ja, du har nog rätt. Och ta ett bad borta i badstugan med. Det är ju lögaredagen nu och du luktar inte lavendel precis.
- Nej inte du heller. Ska du inte tvätta dig, du med?
- Nej det får vänta ett par år, än är jag inte så lortig, inte.

Em skrattade och tog sina kläder under armen och tuggade på brödet medan hon gick längs paradgatan. Bykhuset låg längst bort så hon passerade en del hon kände igen på vägen. Där var Sakke som hade smedjan och hans ena åsna stod utanför huset. Sakke kände alla men ingen kände Sakke, brukade man säga. Han var så inåtvänd att ingen visste vem han var eller var han kom från. Sedan kom bageriet och apotekaren, sedan banken och sist bykhuset. Det såg ganska fullt ut därinne så Em lämnade bara in sin skjorta och gick därifrån. Hon räknade inte med att få tillbaka den förrän sent ikväll. Sedan gick hon en liten bit nedför gatan och rakt över och kom direkt in till skräddaren. Han satt försynt och pillade lite på en sax då Em steg in och han sken upp då han såg henne.
- Nå äntligen, fast att du dröjer kan ju bero på kvaliteten i mina kläder.
Em log och satte sig mittemot honom.
- Ja, det är klart det beror på det. Du tror väl inte jag går omkring i trasiga kläder?
- Nej, och jag tror inte du går till en annan skräddare heller.
Em skakade bekräftande på huvudet.
- Klart inte. Men nu skulle jag faktiskt behöva ett eller två par byxor till och två skjortor. Sedan ska jag bege mig till skomakaren någon dag snart och skaffa ett par nya skor.
Skräddaren nickade och plockade fram sin mätsticka och Em ställde sig genast upp så att han kunde mäta.
- Jaha, du har blivit lite större sen sist tror jag. Längden är densamma, tror jag.ja, det stämmer. Em log lite och nickade då han mätte hennes rygg. Sedan blev det mått på ben, runt ben och längs ben. Han kontrollmätte dessutom allt ett par gången innan han var färdig.
- Så, jag tror att du kan få kläderna innan nästa marknad. Hur är det förresten med din gamla kappa? Håller den än?
- Jadå, den håller, mer eller mindre men jag klarar mig denna vinter med.
Skräddaren såg dock tvivlande ut då Em gick ut från boden och bort till badstugan.
- Jaja, om du säger det så men jag skulle vilja laga kappan åt dig Em. Jag vill inte se dig frysa ihjäl i vinter.

Em såg upp mot himlen och tackade Abra och Imah för att det var relativt varmt idag. Efter att ha varit på badstugan senare ville hon inte gå hem i kyla. Besöket där gick som vanligt. Hon blev visad in i rummet för kvinnfolk och sedan kläddes hon av. - Puh, du ser inte bara ut som en man i din klädsel, Em. Du luktar ta mig sjutton som en också. Vart har du varit idag egentligen?
Det var föreståndarinnan, Ewa som utropade det då hon började skrubba Em hårt med borstar och örtknippen.
- Jag var bara en sväng borta vid kvarnen, svarade Em lydigt.
- Jaha, det kan jag tänka mig, skrattade Ewa. Precis som när du var liten. Du hade nästan behövt tvättas en gång till i veckan så mycket löss och loppor du fick på dig där borta. Ska du nu börja med det igen?
- Nej då, det är ingen fara. Jag ville bara höra slutet på sagan som jag lyssnade till av Valle då jag var liten och åkte med på hans vagn.
- Ja den där kan koka ihop historier han. Det var väl den där historien om de fyra syskona kan jag tro. Den drar han alltid för barnen i staden men han berättar aldrig slutet för dem, säger att de är för små.
- Men han berättade slutet för mig idag, det var därför jag gick dit. Jag tänkte att jag kanske var tillräckligt gammal för det nu.
- Ja tillräckligt gammal kanske du är, Em. Men ditt förstånd vet jag inte vart du har gjort av.
Em satt tyst en stund och lät Ewa hållas med sina hårda örtknippen fastän det sved till i nacken och armhålan.
- Vem ska bedöma när jag har tillräckligt med förstånd då? Jag borde i alla fall ha mer förstånd än Valle som går och berättar sagorna som om de är sanna. Jag tror ju i alla fall inte på dem.
- Nä, det ska inte göra heller, sa Ewa skarpt till henne och Em blev tyst igen.
- Jag gör ju inte det, sa hon efter en stund. Jag tror inte på att fyra människor kan bli över fyrahundra år. Jag tror inte på att de kan ha fått sådana krafter från Abra och Imah, jag tror inte ens att gudar är kapabla till att ge människor evigt liv. Ewa drog en snabb snärt med örtknippet över Ems nacke och hennes ögon tårades.
- Du borde veta hut unge. Ja, jag kallar dig unge trots att du egentligen borde vara kvinna, och bete dig som en sådan dessutom. Jag tror minsann inte att du har något förstånd, så som du pratar och hädar våra gudar. Om de kan ge en människa evigt liv kan de lika snabbt ta bort en människas liv, om du inte passar dig blir det ditt.
- Du trodde ju inte på historien sa du ju, protesterade Em och steg upp ur karet och drog en stor linneduk om sig. Du trodde ju inte att de fyra syskona funnits och fått evigt liv.
- Det är sant, det tror jag inte på. Men jag vet att gudarna kan göra vad de vill om de blir förargade på en.

Em kom ut ur badstugan, ren och med en fräschare doft än förut men med lite dåligt samvete. Hon visste hur mycket Ewa dyrkade gudarna men det var en av anledningarna till att hon så sällan gick och tvättade sig. Dels tyckte hon inte om att vara så ren, det fick henne att känna sig stel och som om hon inte fick göra någonting. Sedan var Ewa alltid så barsk och aldrig var hon riktigt nöjd med Em, hon hade aldrig varit det heller. Em hade varit för mycket av en pojkflicka då hon växte upp och så såg det tydligen ut att fortsätta, till Ewas förtret men till Ems lycka. Att bete sig som kvinna, hade Ewa sagt. Vad innebar det då? Att man skulle sitta tyst och inte tala förrän tillfrågad? Att man inte fick uttrycka sin egen åsikt och att man alltid skulle utgå från att mannen hade rätt? Ha! Det var allt tur att Ewa inte hölls på värdshuset på kvällarna då Em var på gott humör. Då satt hon aldrig tyst från det att hon fått första stopet till det att hon gick och lade sig. Hon sa precis vad hon tyckte och alltid var det någon man som man kunde säga emot. Ewa skulle ha fått rysningar om hon kommit dit vid ett sådant tillfälle men Em var glad att det var värden hon bodde hos och inte Ewa. Föreståndarinnan hade själv bett att få ta hand om och uppfostra flickungen för en femton år sedan men värden hade fått göra det i alla fall, trots att han var man och, enligt Ewa, inte visste ett dugg om barn. Det var nog i alla fall tur för Ewa att hon inte fått lotten för som man är skapt, så blir man och det kan ingen eller inget ändra på. Em föddes som pojkflicka och så blev hon också, inte ens Ewas hårda tukt och förmaning var lördag i de unga åren hade fått Em på rätt köl mot kvinnolivet utan de planerna hade snarare kapsejsat och drivit ned i manfolkets sprit- och spelträsk som Ewa brukade muttra. Klockan var snart dags för kvällsmål men hon hann en kort sväng bort till marknaden där hon såg på hur höns slaktades, hon tog en som hon skulle ta hem till värden. Hon såg på när hästarna skoddes och hon såg på linneförsäljare och grönsakstanter som ropade till sig mängder med besökare. Em tog snabbt hönan under armen och betalde för den då hon fick syn på Samy. Han stod och betraktade smeden som skodde en av de största hästar Em sett, antagligen utländsk, och såg inte henne. Det ansåg hon var tur så hon skyndade därifrån och småsprang hela paradgatan ned mot värdshuset.

Folk stod redan utanför och väntade på kvällsvarden så Em smet in via stallet och tog sig genom gången bort till krogen där värden gick upp och ner i trappan med ölkaggar och revbensspjäll. Em lade kycklingen i en stor box med salt och gick ner med den i källaren. Där stod flera hyllor på rad som snickaren utifrån hade fått ihop för ett par år sedan. Där hängde långa, smala träpålar som värden trätt brödkakor på och i taket hängde slaktade grisar och kaniner. Em ställde boxen på en hylla och hjälpte sedan till att rulla fram ölkaggarna till trappan så att värden kunde bära upp dem fortare. Kaggarna stod längst in i ett hörn och Em såg hur de började ta slut.
- Räcker det här, tror du? Frågade hon värden då han kom inom synhåll och hon pekade på stapeln med öltunnor.
- Jaja, sa han och tog smått flämtande emot nästa tunna. Jaja, det räcker. Bryggaren skulle vara här med en ny laddning i morgon bitti.
Em nickade och rullade sedan fram de två sista innan hon stegade uppför trappan. Hon hörde hur värden stönade till då han lyfte näst sista tunnan, han började bli gammal. Det både syntes och hördes och Em undrade hur länge till han skulle leva. Han hade alltid sett ut såhär, så länge hon kunde minnas. Alltid hade han varit lika vit i håret med en stor kal fläck uppe på huvudet och alltid hade skägget varit lika stripigt. Em log åt tanken att värden inte ens verkade åldras över huvud taget. Hon öppnade dörren till värdshuset och gästerna till kvällsvarden strömmade snabbt in. Em tog raskt sig en plats vid fönstret för att kunna se då Samy kom och kanske undvika honom. Det var det hon ville, inget annat. Då hon såg honom komma in genom dörren reste hon sig upp för att smita men insåg sedan att det var lönlöst. Hon kunde inte undvika honom för resten av livet, det var omöjligt då det gällde honom, en igel. Det var lika bra att ta itu med sakerna på en gång, vare sig det var ett nöje eller inte.