Jag var i själva verket ganska glad - eller glad är väl fel ord, läs tillfreds. Jag hade två bananer och en klase vindruvor på bordet framför mig - det var en av dom stunderna jag kände mig väldigt nyttig och inte speciellt stor alls. Skulle Hanne säga hejdå innan hon bytte vandrarhem idag? Brydde jag mig? Om jag brydde mig, varför brydde jag mig? Hon var egentligen störande; en så’ndär person som tyckte att allting var så himla viktigt. Bland det första hon sa till mig var att hon inte ville gifta sig, ett beslut hon fattat av två anledningar: ’Well firstly I’m not a Christian so it would feel a little strange.. and secondly people should just live together, not be bound together. Jahapp, intressant! Egensinnigt! tänkte jag men ställde ändå massa frågor mest för att jag länge haft dåligt samvete över att jag varit så osocial. Jag var helt enkelt en sällskapssjuk besserwisser.

Vi bodde båda en längre tid på samma vandrarhem i det billigaste och mest illaluktande rummet tillsammans med sex andra mer eller mindre hemmastadda individer. Jag sover alltid överst när de erbjuder dubbelsängar på vandrarhem (“Hejsan morsan, hejsan stabben”) och det gjorde dom på detta vandrarhem. Hanne sov under mig och det ledde på ett ointressant sätt till att vi började prata med varandra. [Hånne] pratade mycket om ’nutrients’ och om att vara vegetarian och om att leva på landet tillsammans med en trevlig fiskare (det stora problemet var att alla fiskare tydligen är douche bags) och hon tyckte alltid det var konstigt att jag kunde så lite om veg-mat. ’You’re a vegetarian, how can u not know about.. (någon vanlig vegmojs), it’s the first thing I learnt to make.’ sa hon en dag.
‘Guess I’m a bad vegetarian.’ sa jag som inte hade något bra svar.
Då såg hon på mig med en allvarlig min och när hon pratade fick hon skepnaden av min gamla skrivstilslärarinna Britta Hesslun (Hästfittan). ‘Not knowing ‘bout food doesn’t make you a bad vegetarian, it just makes you a bad cook.‘ Kommentaren var, för mig, irriterande på fyra sätt: 1, hon förstod inte ironin. 2, hon ville lära mig något som jag redan visste. 3, det hon ville lära mig var korkat eftersom om man är vegetarian borde man kunna laga veg-mat (vilket gjorde min kommentar både ironisk och icke-ironisk på samma gång). 4, ingenting är självklart (eller är det..). Hon fick alltid en del av mig att äcklas över att vara vegetarian, vem orkar höra ekon av ”hur mycket liv betyder” dagarna i ända? Livet tillhör en av de ting man förstör och gör dödligt genom att prata för mycket om.

Som sagt, Hanne var ganska störande men.. hon visslade som Hendrix spelade gura! som Phill Ivey spelar kort! som näcken spelar viola(?)! Själv brukar jag alltid vissla när jag vandrar omkring mest för att det är vad jag tänker att folk gör när de vandrar omkring. Så en dag när vi vandrade omkring i Brisbane, och jag inte kunde komma på något annat samtalsämne än att jag inte hade sett några trutar i Australien, började jag vissla några enkla toner i takt med vad som helst. Oj vad underlägsen jag kände mig när hon sedan formade sin mage till operahuset i Sydney, sin tunga till en berg-och-dalbana, sin mun till en flöjt och visslade som Hitler tog livet av judar (med glädje och auktoritet). Gläntandes i backspegeln känns det som att det var en stor anledning till varför jag tyckte att hon var intressant, även om det förstås låter enfaldigt.

Vi hängde ihop under någon veckas tid - gick och såg saker och pubar och ställen och pubar. Hon lyckades dock alltid dra med sig andra personer vilket gjorde att jag aldrig kände mig tvungen att prata så jag var i allmänhet tystlåten. Frågade någon tänkte jag säga: ’I’m often rather quiet in groups’ – det skulle stämma överens med hur jag ville att de skulle se mig. Men det var aldrig någon som frågade så jag hängde mest med som någon som låtsades vara en skugga som ville att folk skulle se den som en människa men var alltför lik en skugga för att någon skulle märka det.

En typ som vi gick omkring med hette Gavin. Gavin var en medelålders man från Australien som rest en hel del i Östeuropa och kunde sjukt mycket om droger. Första gången jag såg honom var i vandrarhemmets bar, regelrätt med en öl i handen. Jag slog mig ner vid samma bord som Hanne och Gavin var redan i full färd med att berätta saker han upplevt så att det kändes som man själv upplevde dem: ’… and the barman told me: how’d know there’s a gypsy family living in your apartment? You see a fucking goat standing on the balcony! ahh hahahaaha. Yeah well, don’t boil cactuses mate. That’ll fuck you up! ehehahaahe.’ Han var baren i mänsklig form: fylla, umgänge, sjuka historier; ett brett leende som skulle kännas abnormt överallt annars än just här. Anyway berättade Hanne strax att hon skulle få lifta med Gavin norrut och bo gratis hos någon av hans polare. Jag höjde med ens ena ögonbrynet och lät sedan båda sjunka djupt ned i ett bekymrat uttryck som jag tänkte sade: ’you know he’s goin’ to rape you, right?’ men jag sa inget rakt ut förrän Gavin gått för påfyllning. ’How do y..’
’Of course I’m going to look him up,’ avbröt hon mig direkt.
’Okey,’ sa jag men behöll mina ögonbryn sänkta.

Där satt jag i alla fall i baren/matavdelningen, petade på min frukost och tänkte att jag nog inte skulle se Hanne innan hon bytte vandrarhem och sedermera liftade med Gavin deDrunk till närmaste buske utom hör- och synhåll. Men vad spelade det för roll? Jag bestämde mig snart för att inte bry mig och tänkte under en längre tid tankar som: Vi kan inte veta om något spelar någon roll, om det fortfarande är lönt att anstränga sig, om en handling för oss närmare eller längre bort från ett okänt, möjligtvis icke-existerande mål. Ingenting är säkert, inte ens det. Sedan kom Hanne ändå och hon slog sig ned mitt emot mig; om hon nu fanns; om jag nu fanns.

’You look happy’ sa jag inledande
’I do? I’m soo tired. I could fall asleep right here on the spot’
’Haha, what’d u do last night after I’d left?’
’I just stayed here at the bar until,’ hon pausade, ‘like midnight and then I went for a long walk’
’Alone?’
’No, with that Gavin-guy, I wanted to learn more ‘bout him.’
’Well, did you?’
’Not really, but we’re going to the art exhibition today, the Asian one.’
’Your goin’ there again? You’ve been there like two times already, haha.’
’Three times actually,’ sa hon med ett leende ‘but I love it, it’s so interesting.’
’Yeah? I’ve seen it, what’s so good about it?’
’It’s very political, I like that.’
’Oh, I hate politics. It’s like even if you choose not to take a stand you’re taking a stand. That’s annoying.’
‘How can you hate politics? Don’t you wanna be a journalist?’
‘Yeah well maybe I don’t hate it, but it’s still annoying. And I’m not sure I wanna be a journalist, for instance I never read any newspapers. I just wanna travel and write so it’s always seemed the perfect occupation.’
‘Well, if you want to be a journalist you got to know ‘bout politics.’
‘I do know about politics, how else can I dislike it?’
‘Hum yeah, but you should like it, it’s very important which makes it interesting.’
Sedan följde en kort paus som förstås kändes som mycket längre. ’Important?’ sa jag till slut. ‘Hum.. let’s say I go for a walk in a forest, just any forest at all, and gather some branches from the ground and light a small fire. Next I grab a handful of earth from the ground and throw it into the fire. Do you know how many lives I’ve killed by doing those things? Thousands probably.’
’Yeah? I don’t get your point,’ sa hon, nu lite irriterad eller kanske bara trött.
Jag hade böjt konversationen mot ett farligt ämne - hopplöshet var något jag aldrig pratade om med folk, de blev alltid så dömande. ’I mean.. how can anything be important? Be it we might know that these small life forms don’t feel pain as we do or that they don’t have a conscious like ours but what difference does that make? It’s like,’ jag kände att jag inte riktigt visste vad jag ville ha sagt så vad jag sa var mest tentativt, ’ life is a book missing a story. It’s either just blank pages or else the words are in frickin’ Russian. Where is God? Where is the absolute truth?’ Jag lät nästan desperat, Hemingway skulle ha skämts över mig. ‘You gotta go back to the first thing that ever happened, the mother-thing, and find out why it happened otherwise you cant know what’s right and wrong, if we’re on the right path or if we’re drifting further away from sanity by the second. And how can we do that?’ sa jag med en retoriskt ton och drog sedan snabbt efter andan. Den nya luften påminde mig direkt om hur länge jag pratat, så länge hade jag inte pratat oavbrutet sedan månader tillbaka.
Hanne behöll under några sekunder ett nästan skrämt ansiktsuttryck innan hon, med en lätt upprörd röst, sa: ’But if you think like that what’s the point of living,’ också hon självbesvarande, ’you might just kill yourself.’

Hon hade inga svar, bara fördomar. Eller så var det jag som inte riktigt visste vad jag letade efter. Om jag letade efter något alls. Allt kanske var kaktusdrömmar, vad vet jag.