Utan åror
till ljudet av skvalpande vatten
sågs flickans eka glida ut

Vackra stenar glimrade
i det fortfarande grunda
genomskinliga vattnet
hon sträckte ner handen
men hindrades av bitska
färggranna fiskar

Över henne
den blåa himlen
och den sjunkande solen
hon vände sig ner
mot det spegelblanka vattnet
där endast en handfull moln
syntes göra henne sällskap

Med solens försvinnande
sänkte sig mörkret
och den ensamma stillheten

Ingen hörde henne ropa
ut i natten
men hon svarades ändå
av ett saftigt eko

Det var riffet
det melodiösa rivande
spelande riffet
raspandes i hennes bröst
smekandes hennes sinne
det berättade hennes väntan
lugnade hennes blick
smet sedan ut över haven
och lämnade henne
förundrad, saknad

Ekan krängde till
när den övergavs