Lissa stoppade nogrannt in sina långa spetsiga öron i struthättan.Ingen,absolut ingen fick veta vad hon var för något.Särskilt inte i människostaden Talon.Eftersom alverna var odödliga och kunde bruka magi betraktade människor dem med stor misstänksamhet,rädsla och avundsjuka.
Lissa blickade ner på sitt röda hår och mindes faderns klara och starka röst.
"Låt dem inte förstöra din livsglädje,mitt barn.Kom ihåg ditt uppdrag och far sedan tillbaka till mig."Vid alla trädandar.Saknaden bultade i hennes hjärta.
Jag ska klara av detta.Sedan får jag se hans ögon som är blå som havet,låta hans gyllene hår kittla mina kinder som när jag var liten.Ett leende spred sig över de mjuka läpparna.Ikväll skulle värdshusvärden i Talon få ett besök.Kanske hade han information,men hon visste med all säkerhet att det skulle kosta.Olikt alverna kunde visst inte människorna hjälpa varandra utan själviskhet eller baktanke.
Visslande strosade hon ut från den lilla stugan som hon hyrt för 15 penningar.
Solen lyste och spred sin värme.En vacker blå,violett fågel betraktade alvkvinnan med nyfiken blick och sjöng för henne.Lissa skrattade mjukt.
"Tack för underhållningen,"klingade hennes röst och fågeln tycktes förundrad.
Plötsligt var det någon som sade "Så du har bekantat dig med min fågel."Det var en maskulin sammetsmjuk röst.Hon vände sig överaskat om och blickade in i ögon som till och med var blåare än hennes faders.Det fanns en kombination av munterhet och farlig glöd i dess djup.
"Vem är ni?"frågade Lissa försiktigt.Han tog bort en envis korpsvart hårslinga från sitt sköna ansikte och svarade "Wulf Erlandson.Ditt namn,lilla flicka?"
Skulle hon ljuga och använda namnet hennes fader hade föreslagit eller utsätta sig för eventuell fara?Hon bestämde sig för att ljuga.
"Rosa Sigurdsdotter".Någonstans djupt inne i hennes hjärta kom en känsla av skuld.Att ljuga var inte vanligt för alverna.Men ibland måste man göra vad nöden kräver intalade hon sig själv.Ingen fick göra fadern illa!