Det känns som jag balanserar på en skör tråd igen,
Och åt vilket håll jag än vänder mig åt,
Är det bara mörker jag möts utav.
Mörker
Och mitt eget ångestfyllda eko

(som bara skriker ett ord,
Och det är hjälp)

Men som vanligt skriker jag alldeles för lågt,
Och vid alldeles fel tillfällen för Världens panikångest
Överröstar min och jag är förlorad.

(Förlorad i ett ingenting)

Jag kastade bort ett år av rakbladsfrihet,
Och det känns som jag är dömd till att misslyckas,
Så hur mycket du än säger att du älskar mig,
Så är jag inte i skicket att ta emot dina ord

(Men snälla,
Håll om mig ändå.)

För jag är trött på att vara så här ensam.