Hon förklarade för mig att hon var så jävla vacker att världen inte förtjänade henne men att det faktiskt inte var därför hon gjorde det.

Det var för alla stackars kvinnor, alla de som slitit sina hjärtan i tu när hon svept förbi, för att deras män aldrig skulle se på dem med samma värme igen. Det var för deras skull, de fula satarna. Hon stod inte ut med att göra folk illa. Hon var en god människa, visst höll jag väl med om det? Visst?

Hennes bruna blick mötte min blå. Desperation kolliderade med oro. Vi bildade en tandgnisslarkör.

Hon bad mig hämta hennes väska. Den skulle stå någonstans på golvet. Hon fick inte kliva upp, jävla kärringar till doktorer. Hon mådde ju bra nu.

Den stod lutad mot britsen och jag placerade den i hennes knä. Hon klappade ivrigt händerna och plockade fram ett pennskrin. Här, här titta jag har med mig färgpennor! Vi kan måla på gasbindan, den ser så sjukhus ut, så blek och död och jag är ju vid liv. Vi kan täcka den med färg!

Hon målade mönster i guld och blå. Så det matchar, förtydligade hon och höll upp armen mot tröjan, en märklig kreation översållad med strass. Allt annat än ett vardagsplagg. Men så var hon också den ovardagligaste människa jag någonsin mött.

Hon hade hittat den på en loppmarknad berättade hon, det var någon konståkerska som brutit foten en gång för mycket och skänkte bort sitt gamla liv nästan gratis. Synd för henne men tur för mig!

Tur för tröjan också, lade hon till. Den skämdes alldeles säkert där den satt på hennes kropp, hon var ganska ful. Men vem är inte det i min skugga?

Doktorn kom in. Äntligen. Lova att du hör av dig till oss nästa gång du känner för att göra något förhastat det här hade kunnat gå väldigt illa det förstår du väl lilla vän jag hoppas att vi aldrig behöver träffas på det här sättet igen, hann hon med att säga i ett enda andetag och försvann iväg för att rädda livet på såna som faktiskt ville behålla det.

Den där damen är fullkomligt motbjudande, viskade hon. Hon kommer gråta sig till sömns i natt.

Hon kysste mig på kinden och sa att vi ses imorgon, vaniljté hos mig klockan tre visst sa vi det?
Skrattade åt sitt oplanerade rim.

Hon skenade ut i friheten, tog ett, tre, fem skutt ut på vägen och omfamnade lyckligt den långtradare som kastade sig i hennes armar i sjuttio kilometer i timmen.