det är av yttersta vikt att du inte lämnar oss hos mig för jag kan inte be om något som betyder något som innebär något stort och när vi då oundvikligen blir till sand kommer jag inte göra minsta ansats att hålla samman fingrarna; vi kommer rinna rakt emellan, mjukt och okommenterat. med andra ord: mina händer är en livsfara.

förstår du?

jag formulerar om:
jag berättade en gång att jag bär på en orubblig känsla av att alla utom jag har rätt att ta för sig av den plats som finns i världen. med mitt hjärta som underlag vågade jag lita på att dina ögon såg då hur jag inte gör mig till; jag håller andan vid beröring för att kompensera. vad jag inte kunde förutse var att dina fingertoppar snart skulle lära sig hur de är det vassaste verktyget mot den som har svårt att föreställa sig att behovet av syre i lungorna skulle överstiga rädslan för att råka spilla över i utrymmen som tillhör någon annan.

vet du hur mycket plats man tar upp när någon annan lägger sin tid på att upptäcka karlavagnen på ens högra underarm?

förstår du hur mina lungor sprängde när du räknade fräknarna i mitt ansikte?

(det jag egentligen ville säga är att dina händer är livsviktiga men jag är rädd att det låter som att jag ber dig att stanna då. förstår du?)