Sanningen är den
att jag inte riktigt vet hur man gör.
Att jag knappt vågar titta,
och överhuvudtaget har svårt att föreställa mig
hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

Sanningen är den
att jag inte riktigt vet om jag ens vill leva,
hur ska man kunna veta någonting
om någonting som man inte har fått röra vid?

Sanningen är som sådan
att känslan ständigt sviker,
att ensamheten ter sig påträngande
trots att jag försöker sluta den ute,

och att tankarna knullar mitt huvud
hårdare än något någonsin har gjort förut.