Jag gick Mästarvägen upp och ned.
Jag gick Löntagarvägen, jag gick runt Långsjön många varv.
På natten plockade jag blommor i andras trädgårdar och förbjudna björnbär
men det fanns ingen tröst.


Pappa satt på sängen i sitt rum med neddragna persienner. I hyllan låg hans svarta dagbok med röda kanter, som jag inte fick läsa. (Vad stod det i den?)
Han sa att det viktigaste är barnen. Ett samhälle ska bedömas efter hur det tar hand om barnen.


Under de åren utsatte han mig för övergrepp och han slog mig. Men han menade nog det han sa. På något sätt.