Nu sitter jag här och skriver, nyss hemkommen till xstad från ystad. Precis så tänkte jag att jag skulle börja detta, och det gjorde jag också (förutom de fingerande stadsnamnen som jag ändrade i efterhand). Så, nu när inledningsfrasen är avklarad är det en hel rad ämnen som jag vill skriva om. Jag gör nu en lista över dessa så att jag till fullo ska kunna fokusera på det jag för tillfället skriver och inte vara orolig för att jag ska glömma bort det där andra som jag också vill hinna skriva ner innan de försvunnit ur mitt korta minne. När jag satt på tågresan på väg hit fullkomligen forsade tankarna fram och jag vill skriva om följande:

1. Varför det kan vara bra även för en väldigt social och pratsam person som jag själv att skriva.

2. Hur jag såg ut och kände mig under min tågresa till xstad.

3. Hur jag känner inför Herr Blå och vårt förhållande, speciellt vissa grejer som
a. hans depression
b. min lilla fröken Söt och han
c. det faktum att han är fri och obunden och jag inte är det och den obalans jag känner att det skapar.

Det var de punkter jag kunde komma på hittills, förmodligen har jag glömt något, men vad gör det, listan utgör fullt tillräckligt skrivunderlag som det är.

I turordning:

1. Varför det kan vara bra även för en social och pratsam person som jag själv att skriva

Jag har alltid tänkt mig en författare som en tyst, fundersam och introvert typ. Som en betraktare som behåller sina betraktelser inom sig för att sen sätta dem på pränt i sin ensliga kammare, ungefär. Och nu när jag skriver det så tycker jag också att det låter väldigt troligt att det är så. Jag har själv aldrig träffat någon författare. Jo, en förresten och hon var inte överdrivet pratsam, men förutom Björn Ranelid finns det ingen författare som har ändrat den bild jag har av en sådan. Nu åter till den där författaren som sitter på sin ensliga kammare, jag har nästan tyckt att det varit lite fult av författaren, lite överlägset. Nästan så att man inte skulle våga umgås med en författare för man vet inte, kanske, och förmodligen, så kommer man utgöra bakgrund till någon karaktär i dennes bok. Det låter ju förvisso härligt att få bli lite kändis, men då frånser man det faktum att tolkningsföreträdet ligger hos författaren, att denne kan vrida och vända hur mycket som helst på ens karaktär och helt feltolka ens person. Själv skulle man då känna sig nästan lite utnyttjad och exploaterad, men trots det kan ingen säga att författaren har gjort fel. ( Åh vad jag gillar när datorn piper till ibland när jag skriver och råkar trycka på några fel knappar! Det känns liksom nästan som att den lever och pratar lite med mig.)

Sak samma. Det var inte det som var min poäng. Min poäng var att när jag tänkte på det hela med författeriet så insåg jag något som nu i efterhand låter löjligt enkelt och helt uppenbart, men jag insåg att författande är kommunikation. Det är socialt. Det är att kunna nå fram till människor och kanske få de att känna att det förstår precis den känsla som författaren beskriver, eller den situationen. Det är inte ett socialt hyckleri och socialt rävspel att vara författare.

Och jag tycker ju om att vara social, jag tycker om att iaktta människor (jag har alltid en känsla av att jag tänker mycket mer på människor omkring mig än vad de tänker på mig), Jag är högst mänsklig. Jag tycker om när någon kan förstå mig.

Så nu gör jag ett försök att göra mig förstådd, genom att gå vidare över till punkt 2, som är: Hur jag såg ut och kände mig under min tågresa till Uppsala.

Ja fyfan, vad jag kände mig. Herre min je, Inte hade jag ätit något på hela eftermiddan förutom en inte helt oansenlig mängd nybakta kanelbullar och en kvarts kladdkaka. Jag var svettig och lite illamående och magen var otäckt uppsvälld. Jag var iklädd grå mjukisbyxor med små flottfläckar på, en sunkig marinblå t-shirt av 99 kronor för två på stadium-typ med ett löjligt tryck på engelska, en grön jacka som inte är så tokig i sig, men definitivt inte särskilt elegant och ett par faktiskt riktigt snygga vita pumaskor med strass på, vilket gjorde att de inte riktigt matchade min övriga outfit. Under denna t-shirt hade jag en tajt pushup-bh och det linne som jag sovit i samma natt. Strumporna hade jag haft samma par på mig som dan för innan. Faktum är att jag i skrivande stund har precis samma kläder på mig, utom ytterkläderna. (Paus. Har nu varit och borstat tänderna, tagit på mig ett skönt nattlinne och sprayat näsan med nässpray. Nu känner jag mig lite fräschare). Jag var också helt osminkad, vilket jag inte brukar vara särskilt ofta när jag är ute bland folk, och jag hade glasögon istället för kontaktlinser. Mitt hår var visserligen ganska nytvättat, men det hängde rakt ner över axlarna och ett löjligt hårspänne höll min lugg som är på utväxt tillbaka. Jag kände mig på det hela taget väldigt sunkig. Inga killar tittade på mig och jag tänkte att såhär är det att vara ful.

Under tågresan läste jag en bra bok och lyssnade på musik. Min mage spände ut som bara den och till sist lät jag den bara puta ut hur mycket som helst och jag tror faktiskt att de som då såg magen skulle trott att jag var gravid i femte, sjätte månaden eller så. Min egen mamma tror att jag är gravid när min mage är sådan, och hon har ju faktiskt sett hur jag ser ut i äkta befruktat tillstånd. Det var inte svårt att känna sig gravid heller, för det bubblade gaser i magen som kändes mycket likt små bebissparkar. I Stockholm var det tågbyte och på stationen passade jag på att gå till pressbyrån och köpa en pucko och en stor chipspåse. Trots att jag fortfarande mådde lite illa eter allt socker och fett jag satt i mig tidigare så ville jag ha mer. Ibland kan jag känna att det är som ett stort tomrum inom mig som jag vill fylla, gärna med chokladsås, men hur jag än fyller på och fyller på så försvinner det inte utan jag blir bara illamående.
På nästa tåg satt jag mycket bekvämt tills det kom en annan passagerare, en kille i tjugo-trettioårsåldern och frågade om platsen bredvid mig var ledig. Jag hörde inte när han frågade för jag hade så hög volym på musiken, men jag såg på hans kroppsspråk vad han menade. Ser jag så förbannat inbjudande ut tänkte jag, eller är det så ont om sittplatser. Jaja, killen satte sig harmlöst bredvid mig. Jag satt med mina ben rätt brett isär, som en kille. Det slog mig då hur jäkla brett isär med benen en kille kan sitta utan att det är något konstigt alls. För mig kändes det väldigt konstigt att sitta så och jag undrade om min medpassagerare på platsen bredvid tänkte på hur jag satt. Förmodligen inte är min gissning. Det bubblade som bara den i magen och jag fes små tysta fjärtar ibland, och luktfria var de också. Tyvärr så finns det ingen garanti för att de faktiskt var tysta eftersom jag hade så hög musik på i hörlurarna och den tanken passerade mitt medvetande när jag satt där. Det hade ju varit helt sjukt om jag satt där med benen brett isär och pruttade så alla hörde. Vad skulle killen tänkt då egentligen. Skulle han hållit god min och låtsas som ingenting eller skulle han gått iväg för att hitta en annan plats. Jaja, nu undrar jag förstås, kan någon förstå hur jag kände mig tro? Eller är det bara jag i hela världen som är så där osannolikt sunkig -det låter osannolikt. (Nu påmindes jag av en tanke jag har haft någon gång för många år sedan. När jag tyckte någon var sådär "perfekt" på något sätt och blev avundsjuk, det rörde sig mest om snygga och fina tjejer så tänkte jag att de bajsar också. De sitter också på toan och klämmer. Alla går på toa och alla känner sig alldeles för ofräscha ibland. ja det var en bisak, det var verkligen inte meningen att skriva så mycket om magrelaterade business.)
Det var skönt att gå ut i den friska ljumma vårkvällen och trampa hemåt på cykeln.

Jag känner nu att jag måste återvända till punkt 1. eftersom jag alldeles villade bort mig i en svada om författari. Det verkar ju som jag är rena rama författarwannaben. Det jag ville säga var att det kan nog vara bra för en social och pratsam person som ständigt söker bekräftelse och förståelse från andra människor att skriva. Att vända sig lite inåt, att ha en dialog med sig själv istället för att nästan tvångsmässigt rapportera till närstående allt roligt och spännande som hänt, och även allt tråkigt eller vad det nu än är. Men sen slutar det väl ändå med att man kanske lägger upp det man skriver på nån sajt, men en fåfäng förhoppning om att någon ska tycka om det man har skrivit. Eller ens läsa det man skrivit. När man ser på statistiken att 1 person har varit inne och läst senaste veckan blir man lite desperat och tänker att man måste ta till lite tricks och skriva in fula ord och snuskigheter om ens privatliv (lägg märke till att jag faktiskt inte skrev några fula ord). Man slutar skriva för sig själv och sitt eget psykiska välmående och börjar istället skriva för en anonym massa vars positiva kritik man euforiskt mottar medan en elak kommentar kan få allt skrivande att verka meningslöst när man ändå är en sån nolla.

Nu ska jag gå vidare till punkt 3 vilket är en riktigt svår punkt att skriva om. Den är också mycket personlig och får därför fortsätta vara privat. Jag märker nämligen att jag redan börjat skriva till någon slags publik därute. Så det är bäst att låta det privata vara privat. Nu ska jag lägga ut det här på nån sajt och vänta på att bli förbisedd och dissad eller nej det kan jag inte tro, läst och uppskattad.