Likt en apa som inte släpper en gren

innan han håller i en annan

kastar vi oss från en identifikation

till en annan

Behöver vi ha en tänkt bild av oss själva?

Behöver vi tänka vem vi är?

Är det inte bättre att bara vara

det otänkbara odefinierbara?

Låt apan falla in i stillheten

och möta verkligheten