Elva funderar över diagnosen. Hon har länge velat höra vad det är för fel, ett ord eller två som går att skylla smärtan och skulden på.


Det är den satans depressionen som får mig att må så här. Som gör att jag inte vill någonting. Det är inte mitt fel.


Hon kan försöka intala sig det i all oändlighet, det gör ingen skillnad. Elva vet att det är hennes eget fel. Hon vet att hon skulle kunna göra någonting åt det om hon bara orkade ta tag i det. Hon är för lat, trött och mesig. Hon är för dålig.