Dina ord viskades över läppar fuktade av tårar
Även fastän de var alltför väntade
Skar de igenom mitt utmattade hjärta

Endast snyftningar fyllde tomhetens tystnad
Tankar som rusade i en evighet
Tills vi inte längre kunde vara i samma rum

Så liten har jag aldrig sett dig som när du stod redo att gå
Rädd och tafatt men mest av allt ledsen
För att orken tog slut
För att vi inte var desamma som då
För att kärlek ibland inte är nog

Jag tog dig i min famn en sista gång
Du höll mig krampaktigt och vi lät sorgen ta över
In i min tröja viskade du "förlåt"