Jag ligger och tänker om nätterna,
när sömnen släppt sitt grepp om mig.

På saker vi gjort och gjort ogjort,
på sånt vi ångrat och annat som vi
gärna skulle göra igen.

Känna igen.

På känslan av att ingenting
kan komma här emellan,
rummet och de osynliga väggarna
som vi går in i om och om ingen.

Och slår oss.

Ibland halvt fördärvade,
någon gång bara lite blå.

Men jag vill inte leva så.

I det tänkta, som är nuet
i en utsträckt arm.