15de Juni
satt jag
på kvällskvisten
vid min fars dödsbädd
på ett militärsjukhus
i Washington
Vi hade inte varit
särskilt nära varandra
på nio kalla år
och nu var jag
femton år gammal
och i trauma
Min far låg med huvudet
mjukt på kudden
med vek röst och
glasartade ögon
som sökte kontakt
med mina
Fylld med känslor
sa han
"Du Är En Bra Pojke..."
Tårarna rann över mitt
ansikte och rysningar
skakade
genom min kropp
Jag fick min Far tillbaka
Jubel, styrka, glädje
men tid att åka hem
Min kusin
som var som en
äldre son till min far
körde mig hem
medan jag grät vilt
Han försökte tala om
praktiska saker om min
framtid men jag kunde
inte ta emot
och jag kunde inte
beskriva för honom
vad som hade hänt i hospitalrummet (jag minns
lamporna som sken på min pappa och
bäddade in honom i ett
gyllene gult ljus)
Eller för någon annan på
flera tunga år
Genom mörka skogspartier
bilen pumpade fram
en VW Bubbla
Man känner varje moment
i en sådan resa
Den natten
som är etsad i
min själ
Nästa eftermiddag
den 16de juni
är det stormväder
och en telefon ringer
som jag visste
berättade ett slut på
ett kapitel i mitt liv