Jag vill skriva om gatorna men dom rymmer ifrån mig.

Jag vill skriva om lukter/hur du luktade den där natten den där natten/morgonen som aldrig blir ogjord.

Jag vill skriva om gatorna hur dom viskar till mig/hur dom stöter bort mig hur dom säger att; trottoardans inte är något för sådana som dig.

Gatorna precis innan gatulamporna tänds/hur man nästan får kisa- man ser ändå ingenting/allt grus sand och de viker av där framme i horisonten skymning/gatorna. De skymmer nu.

Jag vill skriva om pojkar. Alla pojkar som man aldrig fick/som man pratade med ibland kysstes med en gång alla pojkar med alldeles för kolsvarta luggar. Alla pojkar med tinnitus i hjärtat/alla pojkar som gav mig tinnitus i hjärtat. De får dansa på trottoarerna. De blir inte nedsparkade.

Jag vill skriva om lummigheten. Om pappas tre dagars skägg och lillebrors undrande ögon. Om lillebrors ögon - om lillebror vill jag skriva. Lillebror med alldeles för synliga revben. Lillebror som ska börja trean och har en glugg i munnen och ett skratt i magen.

Lillebror som ser gatorna som något att dansa på men jag älskar honom ändå/han ser inte/han betraktar inte han springer igenom livet och ikväll heter hans flickvän Lina. Undra om det är lättare att andas nuförtiden tänker jag, själv är jag rökskadad jag har rökt för många cigaretter fastän mamma sagt att det är det mest idiotiska man kan göra/skulle bli så besviken/skylla er själva men hon vet inte hur det är att dela på fimpen med någon innan man mellan unkna lakan hånglar med någon tills man tror att man ska gå sönder med någon för det betydde ingenting för någon han tog mitt nummer och han ringde men fan du ska inte tro att du är något och nej säger jag till mig själv.

Jag ska inte tro att jag är något säger jag till mig själv/ ibland somnar jag ovanpå minnena. Blir förvånad över att de är kvar när jag vaknar. Trodde de skulle rymt jag rör mig ganska mycket när jag sover det skulle vara lätt för dem att smita ibland vill jag det faktiskt men sen tänker jag att – fan. Jag är sjutton år nu. Det får vara såhär. Jag behöver inte vara rädd längre men använder mammas halsduk som skydd. Mitt ekorrshjärta slår alldeles för snabbt och jag vågar inte sova ensam. Men det säger jag inte. Jag klär mig i pansar och jag längtar inte hem/jag är hemma och om dagarna fångar jag svalor (då slipper jag fånga mardrömmar om nätterna) jag har hittat ett kryphål i livet/dekadensen- är inte riktigt lika hård och jag kan dansa på gatorna igen.