Jag har ljummet kaffe. En mobiltelefon som man måste ange PUK-kod för att entrea. Jag söker på ordet pappa på eniro. Får inte upp något. Måste ange PUK-kod. Varför är jag så klantig. Jag var full. Jag var på emmabodafestivalen och jag var full. Jag angav fel pin-kod. Tre gånger angav jag fel pin-kod. Sedan insåg jag mitt stora misstag skrek högt och fick låna en väns mobil. Stod i telefonkö i vad som kändes som en timme. Vet inte hade inte världens bästa tidsuppfattning där i kön till bajamajorna men jag tror att det var en timme. Det kändes så. Som en timmes väntetid. Sedan gick allting mycket snabbt.

- Hej det är Jessica.
- HEEEEEEEEEJ JESSICA! Gud, vilken tur att du svarar! Jag står på emmabodafestivalen nu va, det är skitkul här. Grejen är den att jag har tappat bort min puk-kod eller jag angav fel pin-kod, tre gånger. Det var när jag stod och pratade med han från Centerpartiet i ett tält. Men i alla fall. Jag måste ha min puk-kod.
- Kan du säga ditt mobilnummer?
- Visst. 0704….
- Okej Anna, det är så att du har ringt till telenors kundtjänst. Och din mobil är registrerad på tele2comviq.
- Okej….?
- Så du måste ringa till tele2comviq.
- Driver du med mig? Fan jag har ju stått i er jävla telefonkö i en timme minst! Vad fan hur hittar jag numret dit då? Gud vilken dålig service. Fyfan alltså.
- Ja, du men så är det i alla fall.
- Jessica. Jag mår inte så bra.
- ….
- Jag känner mig lite trasig. Typ som att jag tappat bort min egen pin-kod. Var ringer man då? När man tappat bort koden för att låsa upp sig själv?
- Jag föreslår att du hittar någon som har numret till tele2comviq…
- Du vet, när man har flera chanser men slarvar bort alla tre? När man inte ges något mer tillfälle får blodsmak i munnen och möts av en kall textrad: ”ange puk-kod.” när man inte har någon puk-kod att ange. När man slängde bort sitt livs instruktionsbok och därför inte kan låsa upp sig själv. När man vet att man har så mycket att ge. Så himla mycket möjligheter till liv. Om man bara hittar den där jävla PUK-koden. Det sista som behövs för att låsa upp sig själv. Att ge sig själv frihet. Jag ringde till dig Jessica, för jag trodde verkligen att du skulle kunna hjälpa mig. Att du skulle kunna trassla dig in i mitt liv för en stund. Om så bara för en stund hjälpa mig att bära. Ta hand om mig, koka blåbärssoppa på sin vedspis, vira in mig i en blå filt, krama bort all kyla. Skriva min PUK-kod, den där man måste ange när man sumpat alla andra chanser, på ett rött hårdpapper. Rita små fjärilar runt. Skriva det med snirkliga bokstäver. Fästa pappret under mina revben. Sedan skulle jag fixa resten själv Jessica. Jag lovar. Jag skulle ange min egen PUK-kod och det skulle klicka till. ”nokia- connecting people” skulle det låta och två händer skulle sträckas över min display. Möta varandra. Förena sig med varandra och jag skulle bli hel. Du förstår Jessica. Jag står här på Emmabodafestivalen och det ösregnar. Jag har ett stort brännmärke i handen eftersom någon misstog min hand för en askkopp. Min sovsäck är blöt och visst, det är förjävla kul här men jag känner mig lite trasig. Jag skulle verkligen behöva min PUK-kod så att jag äntligen kan få låsa upp mig själv.
- Det är många som ringer till oss just nu. Ditt samtal har nu placerats i kö. Väntetiden är: mellan trettio minuter och en evighet.