Jag tänker att om jag hittar de rätta orden,
om jag skriver en vacker dikt.
Så fängslas också känslorna,
och stannar där jag befaller
bakom linjerat pappersgaller.
Men de är bara ord,
ord jag inte ens finner.
Så jag önskar mig känslor som tränger genom i 12-punktstext,
och lämnar mig med möjlighet till känslomässig återväxt.
Hon säger saker hon inte menar,
och jag menar saker jag aldrig säger.
Den skyddsmur jag aldrig byggde,
rämnar nu i sin egen icke-existens,
och jag står utelämnad som konsekvens.
Kroppslig smärta får dämpa den inre.
Fysisk träning lindrar som tonåringars rakblad,
och för en stund får jag glömma min saknad.
Jag skriker ut på motorvägen,
till stereons fördövande höjd.
Jag blundar några sekunder för länge,
i mina 130 på isande körbana,
men det är inte döden,
utan livet jag vill utmana.
Fjärilarna som pirrade i magen,
ger nu upp i kramaktiga ryck.
Orden som aldrig infann sig,
blir ändå mina sista fingeravtryck.