Interstellära avstånd,
separerar ensamma stjärnor,
inhysta i våra ögon.
Avstånd övermäktiga en livstid.

Jag bär ett armlöst ur,
som är tidlöst.
Vars symbolik ger mig hopp,
då dyrbar tid rinner ut.

Denna kärlek har sin plats,
i sömnlösa drömmar,
vävda av sömlösa sömmar.

Och inget skär så lömskt,
som förträngda känslor,
och konservburkslock.

Så jag lägger locket på,
ögonlock,
och förlitar mig på skymningen,
att ta mina sorger över horisonten.
I samförstånd med solen,
(som aldrig heller når sin närmaste stjärna)
låter jag dem brinna ut över hustaken.

Men som min broder i sorg,
väcks de ånyo med ljuset.
Och ärvda ärr,
är eviga tyvärr.