Som gräs täckt av frost. Som lätt går sönder när man ofrivilligt trampar på det. Jag tänker ofta på hur många smådjur jag dödar när jag går på marken.

Vintern är kall i år. Jag känner mig levande av kylan.
Jag älskar den kalla skogen. Samtidigt skrämmer det mig.
De som sover ute på natten.
För ett tag sen, stod det en uteliggare nere på gården nedanför mig.
Han hade en horibel hosta och hostade så hemskt att jag inte kunde somna. Jag frågade om jag skulle ge honom en flaska vatten. Svaret var nej.
Varför inte det? Varför inte visa lite omtanke? Visst, vatten kanske inte hjälper, men det kanske värmer mannens hjärta?

Jag undrar så ofta vad just jag ska leva för?
Ska jag leva för att lära? Ska jag leva för att andra vill att jag ska leva?
Det är ofta jag inte ser en mening med att gå upp.
Innan var det mest på kvällen jag var ledsen, men nu har sorgen spridit sig över hela dagen.

Varför skriver jag detta?
Varför måste allt jag skriver vara så bra? Kan man inte bara skriva ner det man känner just då, även om det inte hänger i hop?
Varför ska jag alltid fundera på vad andra tycker om mina texter, när texterna jag skriver är skrivna för min egen skull?

Varför skriver jag här, varför kan jag inte bara skriva för mig själv.
För att jag kanske någon gång skriver något som berör någon, som kanske leder till att den människan mår bättre på något sätt.


På nätterna drömmer jag mycket. Ofta när jag vaknar så vet jag inte vad som är verklighet och inte.
Det var precis så när jag var liten. Jag ljög mycket som barn, inte för att lura folk utanför att det var min verklighet, min spänning.
Till sist visste jag inte vilka saker som var lögn och vilka som var verklighet.
Jag tror att det är mitt sätt att överleva, mitt sätt att bearbeta.

När hemska saker händer, så tänker jag på det tills jag inte orkar mer. Och då ändrar jag på historien lite, jag ändrar den till det jag önskar hade hänt. På så sätt förnekar jag saker för mig själv.

Ibland tror jag att jag tänker för mycket.