raketfart längs med framtidens utkanter,
jag är verklighetens jepard,
en människa insvept i naturens kantighet.

springer genom solen och korsar fält,
låter fjärilens vingar hänga tunga på mina axlar.
Oanvända.

skrattsalvor störtar ner i avgrunden,
och den enda som ser mig är fladdermusen,
som speglas i mina hökögon.

varelser med sorg i sina härtan slår sig ner,
vid bergets fot vilar de sina huvuden,
och jag bevakar dem då jag blåser förbi.

alla dessa omvägar leder mig runt terrängen,
jag är inte hemma i djungeln,
och mina tassar är alltför bräckliga.