Den sommaren var inte olik alla andra. Inte egentligen. Den innehöll sol, bad och skrikande barn. Den innehöll älskande par på väg genom staden. Den innehöll skratt och ledsna tårar. Den innehöll en lika andel svordomar som lovord. För mig innehöll den inga lovord, inga riktiga svordomar heller. Tårar förtärde jag inga och skrattet höll sig på avstånd.
Nu ljuger jag. Hör du hur jag ljuger? Kan du känna det absurda i det jag säger. Vill du veta varför jag ljuger? Om jag berättar... Lova att knipa igen garna!
Jag ljuger för att lögnen är lättare än sanningen. Jag ljuger för att stilla mitt eget samvete. Jag ljuger för att jag är rädd för allt annat än lögnen.