”Och vad kan jag hjälpa dig med?” Han tar tre långa kliv mot min sambo. Stannar en knapp decimeter framför och spänner upp bröstkorgen likt en tjädertupp burrar upp fjäderdräkten i parningsspel. Han är lång, närmare 190 centimeter skulle jag tro, och hans blick är riktad mot min sambo som också är lång. 186 centimeter, en längd han brukar bära med självklarhet. Men när vi nu står här i en hall full av blänkande bilar går den man jag lever med in i ett spel där hans mål förefaller vara att befästa sin alfahanne-position, mot alla odds. Som enda innehavare av körkort i vår lilla familj iakttar jag bilhandlarkillen och min sambo avsluta sitt dominansspel. Sen följer jag efter dem när de lämnar den blänkande bilhallen och traskar ut på innergården till de lite mindre exklusiva bilarna. För det är där den står, den Fiat som vi är intresserade av. Den bil som i ett år framöver skall visa sig inte bara göra oss 35 000 kronor pankare utan även dränera oss på energi helt och hållet.

Bilhandlarkillen stryker med sin solariebrända hand över lacken och säger ”det är bra bil det här” och jag ber om att få se serviceboken. För första gången sedan vi kom kastar han ett öga åt mitt håll men ignorerar mig genom att inte svara. De pratar om stereon som är original och värmen i sätena och jag tittar under motorhuven utan att veta vad jag skall titta efter. Jag letar febrilt i minnet efter det som står i Konsumentverkets tips till bilköpare och fiskar upp någonting om rostiga hjulhus och fukt under mattorna. Tillsammans med min sambo, som långsamt börjar sjunka tillbaka till sina normala 186 centimeter, kör jag sedan en provrunda.

Det är svårt att köpa bil tillsammans. Vi sitter bredvid varandra men befinner oss i helt olika världar. Jag föredrar vår gamla hederliga Volvobil som kräver jävlar anamma, är trygg och heter Ernst, men min sambo vill inte mer. Han är trött på Ernst, på att centrallåset inte fungerar, att ventilationssystemet degraderat ned sig själv till ett och samma läge och att radion tappar kontakt med jorden så fort vi kör en mil utanför Göteborg. Han söker något med mer finess än vad Ernst numera kan erbjuda. Jag suckar och tänker att det i grund och botten alltså är en eldig italienska han vill ha.

Sammanbitna återvänder vi efter provturen till bilhandlarkillen. Min sambo grinar upp sig likt en piraya och säger bekräftande att ”det var fin bil det där” medan jag själv är skeptisk, mycket skeptisk. Någonting står inte rätt till, det är jag övertygad om. Bilhandlarkillens getskäggsleende liknar alltmer en stelfrusen grimas och han ignorerar min existens så mycket att det inte längre känns som vanligt ointresse. Jag kryper intill italienskan och viskar att jag nog skall hitta hennes fel, sen kör jag en Sverker Olofsson och kräver att få besikta bilen före köp. Bilhandlarkillen rycker till och äntligen ser han på mig. Hans blick mörknar och pupillerna blir små som knappnålshuvuden. Han gör också det jag anat att han skulle; han vägrar låta mig besikta bilen. Jag vet först inte vad jag skall säga men sen händer det; likt ett vackert, rött höstlöv som singlar ned från himlen ser jag texten från Konsumentverkets hemsida uppenbara sig. Sen sker allt som i slow motion. Jag hör min gälla röst rabbla mina rättigheter som kund, jag ser regnet strila långsamt nedför bilhandlarkillens gräddvita skinnkavaj och jag ser min pojkväns tåspets skrapa mönster i gruset med en frenesi som ökar för varje andetag jag tar. När bilhandlarkillen till sist hämtar serviceboken kan jag knappt avgöra om det verkligen är blanka sidor i den eller om det är mitt mentala tillstånd som gör att allt suddas ut.

Det är märkligt, men mitt i allt detta singlar en tusenlapp fram på bilhandlarkillens skrivbord. Jag minns knappt hur det hände men vi gick i alla fall därifrån och hade lagt handpenning på italienskan. Under veckan som följde släpade jag dit kollegor och pappor, långa och breda män i övre medelåldern, att agera min sköld. De sparkade lätt med tåspetsarna på däcken, de tittade under motorhuven och visste väl inte riktigt vad de skulle säga så det slutade med att vi köpte Chicolina, för det var det namn vi döpte henne till. Såhär i efterhand undrar jag hur vi kunde göra det. Att vi inte insåg att hon av bara namnet skulle bli svår att tampas med!

En halvtimme efter att köpet var klart backade jag upp mot vår port för att packa ut sommardäcken ur bagageutrymmet och upptäckte då att det inte gick att låsa bakluckan. Jag ringde omgående upp bilhandlarkillen som påstod att låset måste ha gått sönder på resan hem från hans bilhandlarhall. Ursinnig slängde jag på luren. Dagen efter på väg till jobbet lossnade innerpanelen på förardörren och i ösregn, rusningstrafik och blodröd ilska blev jag som toppen på moset påkörd av en buss.

Sverker levde kvar i mig under en tid, flyttade nästan in i min kropp helt och hållet. Jag drev ärendet via Allmänna reklamationsnämnden och fick efter ett antal månader ett telefonsamtal från bilhandlarkillen som fräste till mig att komma och få tillbaka pengar för de reparationskostnader vi hade belastats med.

Nu har det gått drygt ett år sedan vi köpte Chicolina. En lördagseftermiddag i december bet hon av sin kamrem och stannade för gott. Och nu är vi åter ute i bilhandlardjungeln. Men 35 000 kronor mindre i plånboken och utan bil att byta med var det ingen kaxig italienska vi provkörde i helgen. Det var snarare en trygg, gammal pensionär som inte behöver hävda sig. Ratten var lite tung att vrida, växellådan lite seg och centrallåset fungerade bara från passagerarsidan. Jag log när jag körde den, funderade på vad den skulle kunna heta och kom fram till att Tryggve nog var rätt namn. Min sambo testade radion, stängde av den efter ett tag och vi satt tysta bredvid varandra, for vägen fram. Det var lugnt, det var skönt, det var som att återfinna en gammal moster. Jag sneglade på min pojkvän på passagerarsätet intill och han vände blicken mot mig. Han tog ett djupt andetag och valde att säga det bästa han kunde ha sagt. Han sade ”det är väldigt bra ventilation i den här bilen”.