Tårarna letar sig fram då de plösligt får fritt spelrum.
Sanden är hård på ett främmande sätt,
och din tystnad skadar mig.
Förlåt.

En gång hade jag en plan och ett genomförande.
Nu stirrar jag in i en vit skärm på siffrorna,
siffrorna som är förändringen i livet.
Vändningen.

Ser framför mig hektiska veckor då mötet aldrig sker.
Då livet passerar och beslutet känns allt tyngre,
nätterna allt ensammare.
Nej!

Muntert pladdrande om något större än livet.
Ensam i en cell som jag själv skapat,
tillsammans med mörkret.
Jag.

Jag saknar dig redan.