Tack för att du kommer ihåg mig när inte jag gör det.

Det känns inte riktigt rätt. Som en stor börda trycker ner mina axlar eller som en stor expanderande hemlighet vilar i mitt bröst. Och blir tyngre. Allt är precis som förut. Och ändå är allt förändrat. Det har hänt något den här sommaren. Något som jag inte kan sätta fingret på. Jag har ändrats. Förändrats. Och jag vet inte längre vem jag är. Hur jag ska hitta tillbaks till den jag brukade vara, den jag brukade kalla mig själv? Min mun formar ord, skrattar och skriker, lite sådär för högt. Det brukade jag inte göra. Hur var jag innan? Svårt att komma ihåg. Jag gräver förgäves djupare och djupare ner i mitt sinne men skapar bara hål. Hur kan man komma ihåg vem man är, bibehålla sig person, när man i princip är människorna man omger sig med? Människor kommer och går men jag själv, ja, mig måste jag leva med. Så orättvist. Hur kan man hitta hem om man inte vet vägen? Så jag ber dig, kom ihåg mig nu. Precis som jag är, mina bra och dåliga sidor. Min humor, mina drömmar, mitt sätt att skratta, det jag brinner för och det jag hatar. Så om jag någonstans på min väg känner mig falsk, malplacerad, kan jag backa tillbaks till en solid grund. En välbekant bas, ett fort, min fästning. Mitt hem. Välkommen hem.

Tack för att du kommer ihåg mig när inte jag gör det.

Samma meningar. Men ord tas också ur sitt sammanhang. Formas ur sin bekantskap.

Vad lätta vi är att vrida på.

Vad lätta vi är att missförstå.