Människan
Är en underlig varelse.

En mening och ett påstående som har sagts ett otal gånger förut.
Utav människor.

Vi har satt oss på höga hästar, förkastat vårat ursprung.
Uppfunnit den totala heligheten, fullkomligheten, namngivit den och sagt
att vi är dess främsta skapelse.
När naturen skriker så hör vi inte, vi har slutat lyssna.
På varningar, på den där obehagliga känslan i luften som får elefanterna att fly upp mot bergen.
Vi har bytt bort våra instinkter mot något som vi ansåg bättre, som vi anser var ett bra byte. Våran vilja att alltid utvecklas, det går alltid att få det bättre. Det går aldrig att få nog. Materialistiskt. Fantastiskt. Fanatiskt. Det som driver oss är besatthet, besatthet av själva livet.

För vi dog ju inte där, för miljontals år sedan, när den sabeltandade tigern reste ragg. Vi uppfann vapen.

När människan bränner sig på elden, skyr hon den inte. Hon lär sig att övervinna den. Besegra och tämja den. Så har vi levt. Den gnistan som finns i allas våra själar kommer till sist sprida sig och uppsluka. Aldrig slockna. Alltid brinna. Högmod. Övermod.

Jorden kommer överleva oss. Livet kommer fortsätta.

Människan
Var en underlig varelse.