Jag vaknar. Förmodligen av fågelkvittret.
Ljuschocken hugger i mig men avtar snabbt. Cigaretter på bordet, en hel limpa. En halvfull flaska rom bredvid. Solen skapar glittrande halvcirklar i den gyllene drycken men ögonen är för tunga för att jag ska orka imponeras, som om de hotar att lossna ifrån sina fästen, eller vad de nu sitter fast i, för att falla ner som blykulor mot min hjärna. Den lila gardinen böljar av draget från den öppna balkongdörren. Det går inte att röra sig utan att det ömmar i huvudet. Tungan klistrar mot gommen. Vattenglaset på nattygsbordet verkar hopplöst utom räckhåll. När jag får tag i det och dricker är vattnet inte som vatten, utan ljummet och med en märklig eftersmak, som om det har stått där i en vecka.

Golvet känns smutsigt mot mina fötter. Under sängen lurar dammråttorna. Mamma brukade säga att de bidar sin tid och att de en vacker dag kommer hugga mig i hälsenorna. Luften är dålig trots den öppna dörren. Det är varmt, kvavt och soligt, som i romflaskan. Ute på gatan samtalar två kvinnor i ett tjattrande språk. Kanske bråkar de; kanske låter de alltid bråkiga, oavsett humör. Jag lyfter på gardinen. Det är en ung kvinna med svart svallande hår och en äldre fet med mörka kläder och slöja. Prinsessan och trollpackan.

Rastlösheten ligger över mig som ett lock. Jag plockar upp mobilen. Inga inkomna SMS. Jag vill ringa henne igen men vet att hon inte kommer svara den här gången heller. Det är slut, över, och det fanns inget tvivel i hennes röst. Jag lägger mig igen, på rygg, med ena benet vid sidan om madrassen och stirrar upp i taket, och på solkatterna som jag inte förstår vad de gör här. Fingrarna trycker fram ”skickade meddelanden”. Alla är till henne. Nästan alla är väldigt långa. Vissa är bönfallande, andra förbannande. Ett fåtal är sakliga. Alla är obesvarade.

Jag föredrar att vakna sent. Runt fyra. Då slipper jag vara vaken lika länge. Åtminstone inbillar jag mig själv det. Någonstans prasslar fem veckors ångest. Fem veckor utan henne är längre än någonsin tidigare och jag är rädd att fem veckor snart ska bli två månader, ett halvår, ett år, en livstid. Ingen evighet. Jag tror inte på evigheten. Min kropp är helt stilla. Tankeverksamheten verkar upphöra för några minuter och jag känner enbart tomheten som den är när den studsar mellan väggarna. När bilderna sedan kommer vet jag att de blir kvar tills jag somnar. Hon sitter i ett tält med någon. Det är festival och jag vet precis vilken av dem. Han tar på henne, utanpå det randiga linnet. Hon tvekar i början, men ger upp när han pressar sina läppar mot hennes. Det är ett rosarött, flimrande sken under tältduken eftersom solen gassar ner mot campingen. BH-banden åker ner över axlarna. Knäppet i ryggen delas. Hans händer sluts runt hennes bröst. Hennes händer trevar mot byxlinningen. När han tränger in i henne stönar hon precis som hon gjorde med mig. Hon ler. Viskar något i hans hår. Jag trycker huvudet djupare i kudden. Han trycker sig djupare in i henne. Omedveten om det mesta så känner jag inte hur naglarna vandrar över armen och bäddar sig in i huden. Det är först senare det svider till. Den inre eller den yttre smärtan måste ha fått mig att börja gråta för jag hulkar högt, och för att slippa höra min kropps eländiga läten stoppar jag in så mycket av min knutna näve i munnen som jag kan, och biter hårt, hårt. Det rister i kroppen. Jag snyftar till. Han stönar högre, i otakt med hennes svaga läten. Hans händers grepp om hennes kropp hårdnar; mina käkars grepp om knogarna hårdnar. Jag har hela tiden blundat hårt för att att förtränga rädslorna. De är så verkliga att jag ibland tror att de är minnen, fast att det kanske aldrig hände, och fast att jag var tio mil därifrån. Det hemska är att det inte spelar någon roll längre, om han knullade henne eller inte, eftersom hon inte är med mig längre. Det allra värsta är kanske att jag aldrig kommer få att veta om hon älskade mig in i det sista, eller om hon såg snett, om hon tryckte sin hud mot någon annans när hon inte låg i min säng och tvinnade mitt hår mellan sina fingrar.

Hur man än försöker beskriva smärtan så blir det på det där klyschiga och överanvända sättet. Jag brukar tänka på den som ett hål i bröstet som någon slog upp; kanske jag själv.
Kanske slog jag sönder mig själv med hennes händer.