När jag var barn brydde jag mig inte lika mycket om det här med årstiderna som jag gör nu. Visst. Jag hörde ju den där sången på radio..."När man måste ta farväl av en sommar känner man vemod var gång." Och det hände väl - i alla fall när jag blivit lite äldre - att jag satt mig ned vid ängarna och fälten och tog farväl av sommaren.

Lite märkligt, kanske att en ateist gjorde så. Som om sommaren hade varit ett väsen.

Årstiderna kom och gick. Allt var en lek. Innan det stora allvaret kom.

När vi promenerade mot min morfars och mormors hus min mor och jag såg vi nyponen vid den där gården på Brännmovägen.

Äpplena kom. Och svampen.

Ljumma augustikvällar företogs kommandoraider in bland urmakarens plommonträd. Nej, det var inte bara för det höga nöjets och "sportens" skull. Jag gillade verkligen plommon. Det gjorde de andra också.

Skolan började. Men leken fortsatte. In i ettans klassrum på gamla Östanåskolan. Med fröken Margareta, blondinen från Dalarna, som vi alla älskade. Kanske var vi killar till och med lite attraherade...

De där fernissade tiljorna och skrivböckerna där vi präntade våra bokstäver. Snyggt skulle det vara. Precis som på bilderna fröken Margareta satt upp längst fram i klassrummet, vid griffeltavlan.

Övergången kom och gick. Löven föll. Vaktmästare Lasse, en avlägsen släkting, skrek med håret på ända att vi INTE fick kasta pinnar på kastanjeträdens grenar. Vi ville ju åt de där kastanjerna. De representerade något slags status. Åt dem gjorde vi inte. Men ner skulle de. Så snart skolvaktmästaren avlägsnat sig var vi där igen med våra pinnar...

Glada i hågen dansade vi liksom fram över gräset de där lyckliga åren i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Även när löven föll. Leken gick vidare.

In i vinter. Vinter var spännande. Det var på den tiden jag fortfarande var julvän. Dessutom blev det oftast en gigantisk snöhög vid gamla Konsum. Det hade dansken med snötraktorn sett till. Där var jag herre på täppan ibland. Tills jag mötte min överman.

Sedan blev det varm Oboy och tékaka med ost hemma i köket. Rödblommig och lyckligt rufsig med elektriskt hår satt jag där med mina Kalle Anka-pockets.

Vintern var ett långt tumlande i snöhögar och pulkabackar. Att förstöra andras snökojor och bygga egna fanns givetvis också med på den dagliga agendan.

Vårens ankomst med porlande vatten längs Östanåvägen innebar gummistövlar och nya spännande rännor som jag grävde vid Tallbacken. Vattnet måste ju prompt ledas ned från den gropiga gatan ned i diket. Det hade självutnämnde lille vägverksdirektören Gustafsson bestämt. Polare P-O bodde i huset intill och medan jag väntade på honom dikade jag.

De där lite småkyliga vårkvällarna som man inte ville att de skulle ta slut kom och gick. Ingela, som jag var kär i, kom in i mitt liv som en ögonblickskärlek. Det var varma, stickade tröjor och vild lek där på stora gräsmattan vid Tallbacken. April... När jag skriver det här kan jag liksom inom mig se Ingelas pärlvita leende. Det var henne jag försökte pussa den där gången då hon så olyckligt föll bakåt och slog huvudet i Berget. Vi kallade den där stenknallen för Berget. För oss knattar var den ett berg. Sist jag "besteg" Berget tillsammans med min egen son tyckte jag att det påminde mer om just en bergknalle...

Nej då, det gick bra för Ingela. Men någon puss blev det aldrig, Då heller.

Valborgsmässoafton skulle det smällas kinapuffar med mera. Så var det bara. Som barn var jag traditionsbunden. De flesta av mina polare också. Våren hälsade vi med besked.

Och när jag följde med mina föräldrar från lilla idylliska Älvkarleby i Norduppland till stora staden Gävle på 1 maj för att se sossarnas demonstrationståg var det soligt och varmt. Det är ingen efterhandskonstruktion. Det var faktiskt så.

En del av sommaren tillbringades på soliga och långgrunda havsbadet Rullsand (och ibland Brämsand, eller "Brämmen" som det hette i folkmun). Glömmer aldrig mina österrikiska vänner Johnny och Carola, vars föräldrar mina föräldrar blev bekanta med. Carola var naturligtvis söt... Sanden. Havsvattnet. Extasen och lyckan. Leken hade blivit sommar.

Vid Sandören i Älvkarleby fanns också ett bad. Men där var det Dalälven vi badade i. Och den var kallare. Stenig botten. Men glädjen kunde man inte ta miste på. Barnets omedelbara glädje, ända ifrån djupaste magen och ut i solglittrande böljor och plaskande extremiteter.

Campinginnehavare Göran Larsson tyckte inte om allt fuffens vi ställde till med när vi INTE badade... Det hörde liksom till, det där med fuffens. Ofrånkomligt. Tyvärr. En del var oskydliga pojkstreck men dessvärre förekom det även vandalism. Ondskan finns närvarande även i barn. Flumpedagogerna har aldrig accepterat det där. Därför har de också gått bet och vilse i sina sextiotalsdimmor. Göran visste och tog itu med oss därefter. Frid över hans minne.

Jag föddes den 1 juni 1961. På ett BB i Tierp. En gång sade jag till min gode vän Patrik - där vi satt och dinglade med benen på det lilla taket på anslagstavlan mitt emot gamla Konsum i vår hemby - att sommaren börjar den 1 juni. Det påminde han mig om en gång i ett e-postmeddelande. Jag blev djupt gripen och rörd av detta.

Från en annan kompis, som jag lärde känna senare i livet, när jag var punkare, fick jag för ett par år sedan ett e-postmeddelande där det bland annat hette: "Var det det här vi drömde om?"

Ja, det kan man fråga sig...

LARZ GUSTAFSSON 5/9 2010