Det är inte svårt att sväva när allt är färdigt, varje bit lagd till helhetens figur. Sover lätt vid din sida och är så ärlig som det går då mina fingrar ringar in dig gång på gång. Rundar hörn och ser till att din hand lätt följer mig. Tar det svåra stegen som krävs, men gör det med den sårbara skörhet som innebär knuffar i ryggen och en rygg. Tycker inte om när ensamheten tar plats redan på vägen hem. Tycker inte om att tänka på den evighet som har en begränsning är alltför avlägsen. Tycker inte om raka linjer, klockor och när schemat styr vår tid. Sorgen har andra ord än kärlekens mjuka. Vädret är av liten betydelse och jag slår mig själv på fingrarna för att ha nedväderat dig. Tar tag i problemet och litar på dig. Ser dig försöka, ångra, sakna och älska. Du ger mig en anledning att fortsätta vara precis din, att vara precis här. Utan ditt stöd, dina raka direktioner och ärliga svar skulle jag stå vilsen på den tågperrong som du just lämnat mig på. Nog för att dagarna kan tes som en mur mellan våra två världar, och trots att placeringarna av skeendet skiljer sig, är hjärtat nära. Jag kan höra dina andetag och känna din värme. Några få ord. Att ständigt slitas itu är nog så svårt, men kärleken som böljar över oss då du försöker hitta på omvägar kring min maniska tolkning av varje detalj, räcker även till pussar på en uppgiven panna. Jag skriver hastigt ner varje del i livet som kan tolkas som en byggsten för kommande grå dagar har inget värde, inget egentligt pris, men än att lugna ett uppgivet sinne. Bevisa de negativa krafternas tomma argument. Du är så mycket mer en så. En inhängnad runt allt det som är jag. En märkning av mitt inre som upplyser kringvandrande människor att det är ett fridlyst område, en värdefull skatt.

Du är min skatt, och jag hoppas att jag är kistan som skyddar den, precis som du är min.

Behöver jag tillägga att jag älskar dig?