Del I



Fötterna på vandringsmannen är skrumpna och grå.
Än då fortsätter han. Han vet ingenting annat.

Han är en pilgrim, tvingad i exil för sig själv.


Benen känns tunga och det är svårt att se frammåt,
för vinden blåser så hårt i ögonen.
Han ser ej längre var han är påväg, och hjärtat dunkar hårt i huvudet.


Ett tunt lager med frost ligger över vägen, snön pryder sparsamt granarna
vid sidan av.
Mörkret faller snabbt, och timmen är sen.


Smaken i munnen är besk, som av järn och blod.
Det är svårt att andas med näsan.


Träden växer omkring honom, blir längre och längre för varje steg.
Hans ser upp, och snart tronar de i höga skyn.

Stammarna blir allt mer mörka och skuggarna blir längre.


Vemodet biter i tungan.


Han sträcker sig ut efter vännen, handen greppar inget.
Snökristallerna borra sig in i handflatan och fukten sprider sig.

Hans ofullständiga sinnelag reser sig högt.
Tvivlet håller sig i skuggorna och illviljan svävar likt en falk högt upp
över stigen.

Vandringsmannen ser upp från stigen, och blickar in i en mörk tunnel av snö.
Andetagen ekar djupt in i tunneln.

Ångan som far ur munnen vid varje andetag fuktar ansiktet i motvinden, bjuder upp till mer kyla.
Mer is.


De mörka molnen flockar sig på låg himmel.
Månen tänds sakterligen. Hoppet släcks.


Han karvar sig en tanke, väver den våldsdamt.
Kinderna brister då han bestämt biter ihop sina isande tänder.


Anletet slits i stycken och själen brinner i kroppen.
Varje tanke blir sakta men säkert tömd på kraft.


Han känner sig oförmögen att fästa blicken på något, atmosfären fladdrar
och ögonen dansar. Smärtan i fötterna gör sig så småningom påmind.


Som i ett vingslag börjar jorden snurra snabbare.


Slut på Del I