DAG 4
Upp till sjukhuset igen, den här gången följde min bästa kompis med och min faster mötte oss på stan. Vi gick till sjukhuset i duggregnet med gatulyktorna som kastade sitt mystiska ljus över de i stort sett ödsliga gatorna. På sjukhuset väntade farmor, hans sambo, Åke och mina två styvsyskon. Dom två sistnämnda var där för att prata med kuratorn.

Läget med pappa är i stort sett oförändrat. Febern och svullnaden runt ögat har gått ner och igår när de skulle ta bort sömnmedlet (görs var tredje timme för att se så att han har medvetandet kvar och inte blir sämre) så hade min faster och hans sambo fått vara med. De hade suttit och skojat och mitt i allt så hade sambon sagt "give-me-five", riktat till min faster. Pappa hade svarat med att smälla upp handen. Så typiskt han på något vis. Så det går framåt, sakta men säkert. Hoppas bara att det fortsätter så. Och det är tur att han är så otroligt envis. På måndag ska han opereras för frakturerna runt ögat. Går allting bra så kommer alla slangar att tas bort och de ska försöka väcka upp honom. Det som då väntar att återse är om han vill vakna eller inte...

Det känns bra att vara på Akis. Bara att sitta i väntrummet utanför NIVA känns betryggande. Och att nära och kära är där gör saken mycket bättre. Ni tycker förmodligen att jag är konstig. "Hur kan man tycka om att sitta i ett väntrum?" Jo, jag vet att jag inte kan göra något för att pappa ska bli bra o.s.v. Men är jag där så känns det iallafall som om jag bidrar med något bara av att vara i närheten. Och dessutom så mår jag bättre.

DAG 5
Läget oförändrat.

DAG 16
Han har flyttats till 85E, vilket är skönt. Han är vaken o.s.v. men har knappt något närminne, så han glömmer bort allt hela tiden. Han kommer ihåg och känner igen personer men han har ingen aning om ålder med mera.
Och dessutom har han fått för sig att han bor i Kalifornien och är född 2002 m.m. Han vet inte var han är och varför, och det spelar ingen roll hur många gånger man än säger det till honom - han glömmer bort det.
Balansen blir bättre och bättre och benen starkare, så det går mkt bättre att stå/gå/sitta nu än förut. Förhoppningsvis ska han snart flyttas till 170, så de kan komma igång med rehabiliteringen så snart som möjligt.

Efter mer än 1 månad på sjukhus fick pappa äntligen åka hem. Hans minne blev för var dag bättre och bättre och tillslut, efter ca 2 veckor hemma, var han så gott som helt återställd. Minnet var nästan helt tillbaka och han klarade av att göra allting igen. Läkarna var (och är) förbluffade över att det gått så bra, och så snabbt.
Skolan och hur den sköttes under tiden som pappa befann sig på sjukhuset ska vi inte ens prata om… Koncentrations förmågan var på noll. Det är inte så konstigt att jag inte fick de betyg jag hade planerat att jobba upp.
Allt har sen dess varit frid och fröjd. Tills nu. Han har fått en tydlig personlighets förändring. Han har blivit aggressiv. Han kallar folk i sin närhet och familj och vänner för… ja allt man inte, absolut inte ska kalla personer. Saker som man inte ens ”ska kunna, speciellt som vuxen”. Mina två styvsyskon blir utsatta. Hans sambo blir utsatt, extremt. Farmor blir utsatt. Min faster blir utsatt. Ja, i stort sett alla. Utom jag. Och ni ska bara veta hur otroligt fel det känns, varför ska alla, t.o.m. min yngre bror, bli utsatta och inte jag? Det känns så orättvist och hemskt. Ska de bli utsatta, så ska även jag. Jag vill inte bli ”särbehandlad”.

Byt mig mot min bror. Han avgudar dig, pappa. Du anar inte hur ont det gör honom. Han är bara 8 år. Han förstår inte, han förstår inte varför du gör så här pappa. Han förstår inte varför du gör så mot honom, och han förstår inte om man förklarar för honom att det är en skada i din hjärna som gör att du är så. Snälla ta mig istället, jag förstår varför. Jag kan hantera det bättre än min bror. Snälla pappa, gör honom inte illa med dina ord. Han är bara 8 år. Han älskar dig, du är hans idol. Innan olyckan var han hos dig nästan jämt, kommer du ihåg det? Kommer du ihåg alla kvällar han ringde till dig för att säga god natt? Alla gånger han bråkade på mamma för att han inte ville åka hem från dig? Jag kommer ihåg. Jag vill inte se min bror må dåligt, du får inte såra honom på det sätt du gör, snälla pappa. Ta mig istället!
Mina styvsyskon ska inte heller behöva bli utsatta för dig, pappa. Dom bor under samma tak som dig nästan varje dag, året om, och har gjort i mer än 5 års tid. Även fast jag egentligen inte tycker om dem, så ska dom inte behöva bli utskällda och bli kallade saker bara för att dom slutar skolan tidigare och kommer hem med en tidigare buss. Dom ska inte behöva bli kallade saker bara för att dom råkar finnas i din närhet pappa.
Lägg allt på mig istället, du ska inte få såra folk som jag älskar och bryr mig om. Jag vill inte behöva se och höra allt du gör, utan att själv bli utsatt för något av det.
LÄGG ALLT PÅ MIG, jag ber dig.