Jag gick ut i det kalla höstmörkret, välkläd för ovanlighetens skull! Det var kallt ute men jag fylldes av en värme så otrolig för att jag visste att jag snart skulle få träffa dig! Som jag hade längtat på att träffa dig, vi hade inte träffats på en vecka men för mig kändes den veckan som en evighet! Du som var mitt ljus i den mörka vardagen! Och just den kvällen hade jag tänkt säga dig något som jag aldrig sagt till någon förut i hela mitt liv, tre små magiska ord!

Jag träffade dig efter en stunds vandring, dina kinder var rosa pga kylan och dina glasögon immade igen när du andades. Du var så otroligt vacker som vanligt, jag tappar alltid andan för en stund när jag ser dig då din skönhet är som ett slag i magen.
Du log mot mig och jag log tillbaka och vi gick vart vägen tog oss.
Tillslut stannade du till i en lekpark där vi kunde sätta oss och fortsätta prata.

Allt var som vanligt tills all glädje dödades av dom orden som då kom ut ur din mun.
"Vi kan väl vara vänner?".
All luft försvann ur mig som om någon just sparkat mig i magen, mitt hjärta slog långsammare men så hårt att jag trodde det skulle dunka sönder min bröstkorg. All glädje som fanns i mig var nu som bortblåst. En tornado av sorg blåste över mig och drog med allt i sin väg.
Jag satt nu förstelnad där jag satt och tittade ut i det tomma och gjorde mitt bästa för att inte börja gråta, jag lyckades också. Jag satt som en idiot och stirrade ut i det tomma och kände den känslan jag känt förut så många gånger men kommer aldrig någonsin vänja mig vid. Men den här gången var det annorlunda, gilla hade byt form till älska och smärtan jag känt förr kom nu tillbaka men med en så stor kraft som jag aldrig kunnat tänka mig.

Efter en stund frågade du om du inte skulle få ett svar på det du just sa, men hur ska jag kunna svara på något sådant?
Jag vill vara med dig och ingen annan, men du står ju kvar vid dina ord så jag kan omöjligt få dig att ändra dig.
Jag mumlar till svar, inga ord kom ut ur min mun utan bara ljud. Om och om igen försöker jag men åter igen bara ljud, tillsist kom det fram ljud som faktiskt bildade ord!
"K-k-k-kan vi inte f-f-försöka?" stammade jag långsamt och försiktigt ut ur min mun som var torr som en öken.
Men du stod kvar vid dina ord, du var förlorad.

Kvinnan jag älskade, kvinnan jag skulle kunnat dö för hade nu brutit bandet mellan oss, jag skulle kunna dö för henne, om och om igen.

Efter en evighet av tystnad så insåg vi båda att det var bäst att gå iväg, skilda vägar.
Efter en stunds vandring kom vi fram till ett vägskäl där våran väg tillsammans skulle få sitt slut. Vi tittade på varandra och tog ett snabbt farväl, jag tackade nej till din kram du ville ge mig då jag visste att jag skulle bryta ihop framför dig och börja gråta om jag fick den.
Alla tror att jag är en hårding som aldrig gråter och så ska det förbli.

Efter en minuts vandring i min ensamhet kände jag hur regnet började ösa ner över mig. Det var tre stora moln den kvällen, ett stort svart på himlen, och två mindre under vardera öga på mig. Jag drog min hand över min blöta tröja och tittar på min hand där jag tydligt kunde se den röda färgen, det var inte regn, nej det var det verkligen inte. Det var hjärteblod.