För alla flickor
vars hud är förstörd
då kroppen talat
när ingen vågat skrika efter hjälp.

Det är för alla flickor
som glömmer bort
hur det var
att ha kontroll
över vad man stoppade i sig

Piller.
Eller mat.

och vilket av dem
som är viktigast.

För alla flickor som någon gång
velat fylla kroppen med droger
för att få tyst på ångesten.
Bara tillräckligt för att kunna andas.

Alla flickor som tyckt att glädje
känns för osäkert
att de saboterat själva
för att dämpa fallet.

För alla flickor
som får ont av att veta
att fallet alltid kommer.


Flickor.
Som vi.
Som känner oss ensamma som fan.
Fastän det finns tusen utav oss.
Är inte det hemskt ändå.