Några dagar följde på Gians märkliga upplevelse, dagar som bjöd på ytterligare orosmoment. Gian kämpade fortfarande med att sätta tillbaka bitarna av sitt liv på plats igen, men han gjorde det nu medan han ständigt kämpade mot en märklig, ständig och bendjup utmattning.
Han drabbades utan någon direkt förklaring av sömsvårigheter och huvudvärk, och då han försökte utföra jobb på gården som krävde hård ansträngning eller vistelse på tak led han av lätt yrsel. Dessutom visade sig skadan på benet vara en brutal början på något mera bestående – under fyra dygns tid vaknade han upp ur nattsömnen fyra gånger med nya konstiga blåmärken och små rispor. Skadorna var av någon anledning inte värre än vad de skulle ha varit om han hade fått dem genom att snava och slå i asfalt, men de var oroväckande nog med tanke på att han inte visste hur han fick dem. Han hade dock tur på en punkt – skadorna förhöll sig till armar, ben och torso, vilket innebar att han utan svårigheter kunde täcka upp dem med sina kläder.
De märkliga händelserna fick ytterligare lite av Gians glättiga personlighet att krypa i ide, och hans popularitet i skolan sjönk ännu mera på grund av hans färska vana att slumra till under lektionerna.
Gian bortförklarade sina problem för andra med stressen efter Gabriels död, men själv började han så småningom att undra. Visst, det hela kunde bero på stress, men han kunde inte ens minnas att han hade uppfört sig så konstigt efter sin fars död.
En liten, envis röst i hans bakhuvud fortsatte att mumla om att hans problem kunde ha en helt annan anledning. En anledning, som tidigare hade bott inuti hans avlidne kamrat…
Gabriel hade dött. Men vad hade egentligen hänt med parasiten?


Frågan lämnade inte Gian någon frid. Även om han själv inte tyckte att det som hände var så allvarligt så ville han ha en förklaring. Därför var det nästan en lättnad för honom då han på fredagen fick veta att Phil och Ginger planerade en romantisk helg tillsammans, medan Lenne och Chen skulle hänga med på en föreläsning som skolan anordnade. Det innebar att han fick veckoslutet för sig själv, och han ämnade tillbringa den med att resa till den enda plats som kanske skulle kunna ge honom något att gå efter.
Därför tillbringade han fredagskvällen med näsan i en kartbok, och efter en god stunds letande hittade han också det han sökte efter. Platsen där allt började – Kayane Creek, Gabriels födelsestad – låg ungefär tjugofem mil ifrån Haynesville, mitt inne bland ett stort bergområde norrut.
Det var ingen dålig bilresa, och han skulle kanske inte ha tagit utmaningen bara för det svaga hoppet att hitta några bevis på vad parasiten egentligen hade varit för något. Men det handlade om mera än så.
Gian var nyfiken på den plats där Gabriel hade vuxit upp – vilka omgivningar som hade format honom, vilka människor han hade mött, om han hade lämnat spår efter sig då hans kropp blev värd för parasiten. Han ville veta mer – och en liten röst djupt inne i bakhuvudet på honom envisades också med att påpeka, att det här var det minsta han kunde göra för sin vän. Han hade inte kunnat hjälpa Gabriel att bli fri ur mardrömmen – kanske skulle han kunna ge sig själv frid om han på något vis kunde ta reda på vad som egentligen hade hänt den där dagen för fem år sedan.
Han kom ihåg det Gabriel hade berättat om grottsystemet och den mystiska graven. Det var inte mycket, men det kanske kunde ge honom något att arbeta med?


Så på fredagen dumpade han sin lillasyster hos några vänner till familjen, och sedan påbörjade han sin resa mot Kayane Creek med plånbok och mobil som sitt enda bagage.

Fyra timmars bilfärd kändes egentligen inte så mycket, med tanke på att Gabriel enligt egen utsago hade förvirrat sig längre och längre hemifrån under sina fem år på flykt. Troligen hade han bara virrat omkring, utan att veta vart han var på väg eller vad han hade lämnat bakom sig. Men avståndet var ändå fullt nog för att de två städerna inte skulle ha något med varandra att göra, och det visade sig också vara långt nog för att landskapet skulle hinna förändras.
Haynesville var ett område bebott av jordbrukare, omgivet av floder och vidsträckta fält och öppen himmel. Men medan Gian körde förändrades landskapet omkring honom sakta. Fälten försvann bit för bit och ersattes av mörk granskog och kullar, vilket trots sommarljuset gjorde bilresan dyster och oroväckande. Han kunde se berg formas emot himlen långt borta i fjärran, berg som långsamt drog sig närmare.
Dessutom så glesnade den redan tunna trafiken ut ju längre han kom, så till den grad att han fann sig överraskad då det kom en annan bil på vägen. Däremot mötte han mängder med djur – en gång fick han ställa sig på bromsen för att undvika kollision med ett rådjur, och på en sträcka körde han i snirklar som ett fyllo för att försöka undvika de mängder med ekorrar som rusade fram och tillbaka över asfalten.
Den fyra timmar långa turen kändes betydligt längre än så. Gian plågades av smärtsamma och förvirrade tankar, och av någon anledning dök Gabriels brinnande, gyllenögda skepnad gång på gång upp för hans inre blick. Dessutom så kände han en irriterande klåda i det nu halvläkta såret på benet, och de svarta blåmärkena ömmade. Sammanslaget kände han sig långt ifrån toppform.

----------

Fyra timmar efter avfärden skramlade bilen in i Kayane Creek.
Det hade varit en besvärlig färd. Då skogen väl tog slut nådde han bergen, och fick slingra sig uppför ett av dem på en besvärlig serpentinväg. Bergen i sig visade sig vara fantastiska – de var övervuxna med skog och ängsgräs, och vissa av topparna reste sig så högt mot himlen att de gömde sig ovanför molnen.
Men Kayane Creek i sig självt… var egentligen inte så imponerande.

Staden låg gömd för omvärlden nere i en dalsänka mellan två av bergen. Den var ganska stor, och medan Gian körde ned emot den kunde han se mängder med grå hustak och gröna plättar som kanske var parker eller kyrkogårdar. Men i största allmänhet fick han genast en känsla av att han närmade sig en spökstad, och då han körde in på huvudgatan fick han i alla fall en del av förklaringen.
Ungefär en tredjedel av stadens hus stod tomma och igenbommade, och mellan de någorlunda välskötta husen syntes mängder av vildvuxna trädgårdar, meterhögt gräs och vildvuxna träd. Han skymtade en swimmingpool fylld med något slemmigt grönt inne på en tomt, och på en annan hade ett antal toviga och magra katter en sammankomst. Husen stod livlösa, avflagnade och anonyma. Det var verkligen en sorglig syn.
Gian parkerade bilen på en tom ruta utanför en liten livsmedelsbutik och steg ur. Han möttes genast av dussintals med fientliga blickar, och han stannade kvar vid bilen för någon minut och försökte få en uppfattning om staden han hade kommit till.

Gian hade aldrig någonsin sett en så otrevlig plats. Han visste inte vad han hade förväntat sig, men det var definitivt inte det här.
Det fanns människor ute på gatorna – inte så mycket människor, men nog för att han skulle kunna få sig en allmän bild av Kayane Creek.
Många av männen gick runt i strikta kostymer, och de som inte gjorde det bar ändå läskigt prydliga och eleganta kläder. Han såg inte till en enda kvinna med långbyxor någonstans – de hade alla långa kjolar, och nästan alla de yngre kvinnorna bar enkla svarta huvuddukar över håret. Barnen gick stilla intill sina föräldrar, även de klädda i strikta och fläckfria kläder, och även om lågmält prat hördes överallt så hörde han inga skratt, inga glada röster… ingenting som lättade upp striktheten och allvaret. Det var inget annat än läskigt.
Gian drog ett djupt andetag och låste bilen. Sedan begav han sig in bland gatorna till fots för att se sig omkring.

Kayane Creek verkade ha varit en stad för folk med pengar en gång i tiden. Husen var fina och dyra, men de döda spökbyggnaderna som myllrade överallt krossade helhetsintrycket. Staden omgavs på alla håll och kanter av höga bergsväggar, som i vanliga fall skulle ha varit vackra men som tack vare platsens allvar nu kändes som fängelsemurar.
Människorna han mötte under promenaden var alla likadana – strikta och prydliga, och de blängde på honom som om han hade varit en förrymd yxmördare. Ingen sade ett ord till honom. Gian noterade dessutom ännu en liten detalj, som gjorde honom ännu värre till mods – det var snarare regel än undantag att människorna han mötte bar kors eller krucifix omkring sina halsar.
Gian hade inget speciellt emot kristendomen, men han tyckte inte alls om att se den kombinerad med så många griniga och otrevliga ansikten. Det förde hans tankar till sekter och fanatiker. Inom sig tänkte han att om det här var platsen där Gabriel vuxit upp, så var det långt ifrån något märkligt med att den unge mannen hade stuckit – parasit eller inte.
Han stannade till utanför ett av de övergivna husen på huvudgatan och funderade. Att bara driva runt skulle knappast leda honom någonstans – han behövde en plan.
Snart nog fick han också syn på något som kunde tänkas hjälpa honom. Två byggnader bort låg en liten pub. Utanför byggnaden hängde en väderbiten skylt som pryddes av ett stort kors och en bägare, och Gian måste småle åt det kristna tecknet, som såg så malplacerat ut på just den punkten.
Han begav sig bort mot puben, och kort därpå steg han in i den mörka byggnaden.

Puben var mörk, liten och dammig, och den lyckades med att kännas otrevlig – något väldigt få pubar klarar av. Det kanske hade något att göra med att bord och stolar var av metall, eller att golvet var belagt med en plastmatta. Det enda som var gjort av trä var bardisken, bakom vilken bartendern stod och håglöst torkade ur ett glas med en ren trasa.
Bartendern var en av de unga kvinnorna med huvudduk. Hon var brunett och ganska liten och söt, men hennes ansikte var lika allvarligt som stadens övriga innevånares. För tillfället hade hon dock inga kunder, och Gian tänkte som så att om han inte kunde få information ur en bartender så kunde han lika gärna ge sitt företag på båten.
Han gick bort till bardisken och slog sig ned på en av de tomma stolarna, och kvinnan tittade lite närmare på honom. Det dök upp en intresserad glimt i hennes pigga bruna ögon, och hon satte ifrån sig glaset med en liten smäll.
- En nykomling? Kommenterade hon med hög, pipig röst. Det är en ovanlig syn! Vill du ha något, främling?
- Jag tar gärna en cola, svarade Gian med ett leende. Lite tråkigt, visserligen, men…
- Äsch, oroa dig inte, svarade flickan torrt och försvann ned under disken. Då hon dök upp igen höll hon en dammig colaflaska i handen. Hon öppnade den med en van rörelse och sträckte fram den till honom innan hon fortsatte.
- I den här staden dricker nästan ingen alkohol. Såvida det inte är vin till nattvarden, såklart. Är du ute efter en rolig stund så har du hamnat fullkomligt fel, snygging.
- Nå, jag är inte ute efter en rolig stund direkt, försäkrade Gian henne och sträckte fram handen. Flickan tog emot den, och han presenterade sig. Hon gengäldade tjänsten med stor värme.
- Välkommen till världens ände, Gian Stanhope. Jag heter Alena, Alena Ryan. Vad besatte dig och fick dig att resa hit?
Namnet fick Gian att hoppa till. Gabriel hade presenterat sig som Gabriel Ryan då han träffade honom för första gången, och såvida han inte hade använt ett falskt namn – vilket var fullt möjligt, nu när han tänkte efter – så kunde den här flickan ha ett samband med honom.
Gian spelade sina kort med väl avvägd likgiltighet. Han tog en klunk av colan innan han lutade sig framåt mot disken och svarade på frågan.
- Jag är inte besatt själv, men besatthet är en del av anledningen till att jag är här, Alena. Jag träffade nämligen på en kille för ett tag sedan – en kille som enligt egen utsago var besatt av något främmande. Jag kom hit för att ta reda på lite mera om honom. Du kanske känner till honom? Han hade samma efternamn som du – han hette också Ryan, Gabriel Ryan.
Flickan stelnade mitt i en rörelse och stirrade på honom med gapande mun. Hennes söta drag stelnade i chock, och Gian fick genast en känsla av att frågan hade mera innehåll än vad han hade anat från början. Och han fick genast den känslan bekräftad.
- Gabriel Ryan?! Utbrast Alena chockad och lutade sig mot disken. Det finns inte en enda människa i Kayane Creek som inte känner till Gabriel Ryan! Han är anledningen till att vi numera är ett överkristet sektsamhälle! Han… har du träffat honom?! Hur mår han nu för tiden?!
Gian tvekade för en sekund, men så resonerade han för sig själv att Gabriel knappast kunde skadas av att den här flickan fick veta sanningen. Han var död, inget kunde skada den som redan var avliden. Så han valde att delge Alena sanningen.
- Gabriel Ryan är död. Han dog för några veckor sedan, troligen som en direkt följd av den där saken som levde inuti honom.
Han blev förvånad då en skugga av sorg genast gled över Alenas ansiktsdrag, och hon såg tydligen hans häpnad, för hon förklarade med låg röst.
- Gabriel var min kusin. Hans mamma var min pappas syster. Jag och Gabriel lekte en hel del ihop när vi var små, vi var faktiskt goda vänner ett tag. Jag… jag kunde bara inte tro det när jag fick veta… känner du till historien?
Gian valde att skaka på huvudet, och Alena drog ett djupt andetag och slog sig ned på en stol på sin sida om bardisken.
- Jag hoppas att du har en stund till övers, Gian, suckade hon och lutade huvudet mot sina händer. Och låt ingen från Kayane Creek veta att du hörde det här ifrån mig, okay? Gabriel och hans eskapader är ett förbjudet ämne. Ingen talar om honom här.
- Jag lovar att inte föra något vidare, försäkrade Gian med låg röst.
Det dög tydligen för Alena, för hon kastade sig utan vidare prat in i historien med snabb, smattrande röst.

- Tills han var femton var Gabriel ganska vanlig av sig, väldigt snäll, kanske lite töntig, och alldeles otroligt klumpig. Han hade knappt några vänner alls förutom mig, och det gjorde honom inget, för han trivdes så bra med att ströva omkring bland bergen på egen hand. Han skötte om vildkatterna, undersökte grottorna och gav sig av på långa vandringar. Och hans föräldrar tillät det, för de var vänliga människor som inte brydde sig om att han var lite annorlunda. Men resten av samhället var jobbigt kristet redan då, och Gabriels vana att ströva omkring bland bergen i stället för att komma till kyrkan om söndagarna retade hela församlingen. Inte minst ledaren för det hela – pastor James Adigo, en religiös knäppskalle som hade fått för sig att alla som inte gick i kyrkan regelbundet skulle brinna i helvetet.
Hon hejdade sig för att andas och tog utan att fråga om lov flaskan från Gians hand. Då hon hade svalt en klunk cola fortsatte hennes ordström utan förminskning.
- Gabriel trivdes nog aldrig helt här, men under alla våra år tillsammans svär jag att jag aldrig såg några tecken på… på något sådant hos honom! Det är fruktansvärt…
- Några tecken på vad? Avbröt Gian en smula otåligt.
- Jag kommer till det, lugna dig! Hursom, Gabriel var som sagt en lite udda kille men rätt ordinär. Han var lite blyg, och han klippte sig egentligen lite för kort och så där, och han luktade alltid av skogen och bergen och han hade alltid katthår på kläderna, men jag tyckte om honom ändå. Men när han var femton år, och jag var tretton, fick vi veta att några vandrare hade hittat ett nytt system med grottor inte långt ifrån Kayane Creek, ett stort och gammalt system. Jag borde givetvis ha förstått… men jag förutsåg det inte. Gabriel smög iväg till det där grottsystemet mitt i natten en helg, jag tror att han tänkte utforska det. Jag vet inte vad som hände i de där grottorna – ingen vet! Men Gabriel kom tillbaka svårt sjuk, han låg till sängs tre dygn i streck och läkarna förstod inte vad det var för fel på honom. De sade att han nog skulle dö. Han brann av feber och yrade och skrattade som en galning – det var fruktansvärt!
Flickan rös vid minnet, omedveten om att Gian koncentrerat lyssnade på vartenda ord hon yttrade.
- På tredje dagen kom ett par vänner för att besöka Gabriels föräldrar. Enligt vad jag har fått höra så hittade de familjens hus i ruiner. Både Mary och Dennis Ryan var döda, uppslitna som slaktade djur, och Gabriel befann sig mitt i röran – dränkt i deras blod, och alldeles förvirrad. Han hade mördat sina egna föräldrar… men de säger, att han inte kom ihåg något av det. Jag såg honom aldrig själv, men pastor Adigo kom i alla fall fram till att Gabriel var besatt av en ond demon. Han försökte utföra en exorcism på honom i kyrkan, en exorcism som gick fel. Gabriel flydde från staden, han kom undan trots att samtliga stadsbor letade efter honom. Men Adigo… Adigo följde efter honom. Han sade, att Gabriel var för farlig för att tillåtas leva. Han överlämnade sin post till en av sina lärlingar, och sedan reste han härifrån och vi har inte sett honom eller Gabriel sedan dess. Och nu säger du att Gabriel är död, och jag är lättad, men jag är också ledsen…
Hon suckade tungt och skakade på huvudet innan hon mötte hans blick igen.
- Pastor Walker tog sitt uppdrag på allvar. Han förklarade att Gabriels synder hade smittat hela vår stad. Han tvingar alla stadsbor att gå i kyrkan tre gånger i veckan, och om man klär sig eller beter sig annorlunda mot vad han tillåter så blir man utfryst av hela Kayane Creek. Vi tjejer förlorade en hel del rättigheter på det, eftersom Walker anser att synderskan Eva finns i oss alla och att vi måste kontrolleras. I den här staden är det förbjudet att skratta, att ha roligt, att vara annorlunda… och framför allt, att tala om Gabriel och det han gjorde.

Det blev tyst för en sekund, medan Gian tänkte över historien och Alena hämtade andan. Sedan frågade Gian:
- Och du? Vad tror du om Gabriel och det han gjorde?
Flickan gav honom en förvånad blick.
- Jag är inte troende. Jag tror att Gabriel mördade sina föräldrar i ett anfall av någon för mig okänd sinnessjukdom. Jag saknar honom… men det finns ingen annan förklaring till det som hände.
Gian nickade långsamt, med tankarna långt, långt borta. Sedan fick han en beslutsam blick i sina gröna ögon.
- Alena… jag vill besöka tre platser i den här staden. Jag vill se huset där det här hände, jag vill se grottorna som Gabriel undersökte den där natten, och jag vill se platsen där exorcismen utfördes. Tror du att du kan visa mig var de ligger, kanske rita en karta eller något?
Flickan stack ned handen under disken innan han ens hann tala till punkt. Hon plockade upp en gammal sliten turistkarta från något för Gian osett ställe. Medan han såg på märkte hon ut tre punkter på kartan med en rödpenna, och sedan skickade hon fram kartan till honom med en nonchalant rörelse som motsades av nervositeten i hennes blick.
- Här, viskade hon konspiratoriskt. Men berätta inte vem du har fått den av!
Gian tog tacksamt emot kartan och log emot henne.
- Det är vår hemlighet, Alena. Tusen tack!
Han vände och lämnade baren utan att ens bry sig om att dricka ur sin cola, och flickan följde honom med nyfiken blick, betydligt upplivad av främlingens besök.

Gian stannade till utanför baren och tittade ned på kartan som flickan hade gett honom. Då han hade funderat ett tag kom han fram till att det var bäst att börja med huset – det låg inom gångavstånd, medan kyrkan och grottorna låg så pass långt borta att han i bekvämlighetens namn ville ta bilen dit.
Han begav sig nedför en av sidogatorna med blicken fastlimmad på kartan, utan att bry sig om de stirrande, stickande blickar som hela staden tycktes ge honom där han gick.


Medan Gian gick kunde han känna nerverna välla upp i maggropen, utan att det fanns någon direkt anledning till det. Då han tjugo minuter senare nådde fram till Gabriels barndomshem visste han inte alls vad han hade förväntat sig, så han kunde studera byggnaden med neutral blick.
Huset hade av allt att döma övergivits totalt efter Gabriels utbrott, men en gång i tiden hade det varit en rikemansvilla. Byggnaden låg alldeles intill en av dalväggarna. Det hade varit en vacker och stor villa, med vita träväggar, stora panoramafönster, och en fantastisk trädgård – vissa av blommorna som någon hade odlat där växte fortfarande vilt bland ogräset i rabatterna.
Gian närmade sig långsamt och med rynkad panna byggnaden.
Huset hade härjats av brand. Det såg söndersprängt och krossat ut, som om en explosion inomhus hade fått väggar och fönster att falla isär utåt. De flagnade brädorna var fortfarande täckta av sot, och ännu denna dag kunde han tydligt uppfatta glittret av glassplitter bland ogräset. Det senare översvämmade hela trädgården, vagt uppblandat med blommorna – mycket rosor, noterade han. Resterna av huset var mer eller mindre övervuxna, mest av slingerväxter och kirskål.
Tydligen hade man inte ens försökt städa upp efter katastrofen. Byggnaden omgavs av tiotals andra, inte raserade men förfallna och övergivna. Och då Gian närmade sig kunde han förstå varför – den för honom välbekanta stanken av parasitens ondska låg fortfarande kvar över platsen som en giftig, svag parfym.
Gian hoppade över det raserade och flagnade trästaketet, och landade genast i ogräs upp över knäna. Stanken blandades här upp med lukten av grönska och mognade äpplen – det fanns flera äppelträd i trädgården, som alla hade grenar som höll på att knäckas under tyngden av frukten.
Han strosade långsamt närmare det raserade huset, noterade den slemmiga, igenvuxna swimmingpoolen och den tillbucklade brevlådan på marken, och stämningen på platsen kröp snabbt under huden på honom och skrapade honom i nacken med iskalla naglar. Plötsligt insåg han – insåg på riktigt – att det här var platsen där Gabriel hade vuxit upp, kommit tillbaka omtöcknad och förvirrad med parasiten inuti sig… det här var platsen där parasiten hade dödat hans föräldrar.
Då han väl kom fram till huset kunde han se rester av söndersprängd inredning inne i huset. Kakelugnen hade förmodligen, då den fortfarande hade suttit ihop i ett stycke, kostat mera än vad hans mor tjänade på två månader. Trädgården hade troligen skötts av anställd personal, och den fullkomligt övervuxna och sönderrostade bilen som han kunde ana på uppfarten bakom huset hade säkert (då den var ny) varit värd lika mycket som familjen Stanhopes hem. Gabriel hade varit ett barn med förmåner och rikedom… men säkerligen också med många, många sorger att bära på.
Att döma av vad han hade hört hittills så hade vännen haft problem redan innan parasiten trädde in i hans liv, även om de inte hade varit riktigt så allvarliga.

Gian tillbringade tio minuter med att klättra omkring i ruinerna av huset och undersöka det noga, driven av en plötslig nyfikenhet. Men han hittade inget som direkt intresserade honom. Efter fem år hade de tydligaste spåren av katastrofen försvunnit, så han hittade inget viktigare än ännu mera spillror av dyrbara möbler. Parasitens stank fanns överallt, men förutom sotet så fanns det ingenting som kunde berätta för Gian exakt vad som hade hänt på den här platsen för fem år sedan.
Då Gian så småningom gett upp och börjat gå tillbaka mot bilen dök återigen tankarna upp inom honom. Han undrade för en sekund om Alena kanske hade rätt – om Gabriel helt enkelt hade mördat sina föräldrar på grund av någon snedvriden anledning sprungen ur sinnessjukdom.
Men den teorin lämnade alltför många obesvarade frågor. Han kunde inte förneka parasitens existens – hur skulle sinnessjukdom kunna förklara elden, eller sättet som Gabriels ögon hade bytt färg på? Och om han nu accepterade att den där saken faktiskt existerade, vad var den för något? Var den något som ingen någonsin hade hört talas om, eller var det en demon som så ofta hade föreslagits honom? Och om så var fallet, hur mycket kunde han tro på när det kom till demoner? Betydde en demonisk kraft en bekräftelse på att Gabriel faktiskt hade tampats med djävulen själv – betydde den att Gian faktiskt hade anledning att tro på existensen av den bibliske guden?!
Han var så djupt försjunken i sina tankar att han glömde de giftiga blickar som fortfarande grävde sig in i honom där han gick fram. Den kvardröjande sommarvärmen var tryckande och klibbig inne på gatorna, men den störde honom inte hälften så mycket som tystnaden. En levande stad borde inte vara så tyst, ens när det var så här varmt – det var inte naturligt.

Just för att slippa ifrån den otäcka staden en stund valde Gian att köra upp till de på kartan utmärkta grottsystemen först. Det blev en skojig resa – två mil på en skumpig serpentinväg som slingrade sig uppför ett fullkomligt obebott berg. Det faktum att han på sin resa omgavs av vackra ljungslätter och grönskande skogar var inte nog för att väga upp den behandling som bilens utslitna fjädring och de tusen groparnas väg påtvingade den del av honom som hade direktkontakt med sätet.
Han var därför inte så lite grinig då han slutligen kunde parkera bilen på den övervuxna parkeringen utanför den grotta som var utmärkt på hans karta. Och då han haltade ut ur bilen insåg han snabbt att det inte skulle bli fråga om någon guidad tur.
Vid grottans öppning låg visserligen ett litet biljettstånd, men att döma av ogräset som omgav det, den flagnade färgen och de krossade rutorna så var det ett tag sedan någon hade sålt biljetter där senast. Grottan i sig var bara ett svart hål i en grå, skrovlig bergsvägg, och Gian blev stående i det gassande solljuset och bara stirrade för en sekund. Han kunde bara förklara Gabriels beslut att ge sig in i ett outforskat grottsystem alldeles själv mitt i natten med dumhet, eller en oförsiktigt äventyrlig läggning. Och skillnaden mellan Gabriel och honom själv var… tja, att han själv planerade att rusa in i samma grottsystem i samma berg… under strålande solsken.
Gian antecknade sig till minnes att det var dags för honom att gå och få huvudet undersökt.

Innan han gav sig in i grottan vidtog Gian noggranna försiktighetsåtgärder. Han plockade med sig mobilen (som inte hade någon täckning), han plockade ut ett nystan med murarsnöre ur bagageluckan, och han plockade samtidigt på sig en ficklampa (med ett halvtomt batteri). Sedan var han färdig, i alla fall i sina egna ögon.

Atmosfären förändrades redan efter första steget in i grottan. Lukten blev sval och fuktig, och solljuset ersattes inte av beckmörker, som förväntat, utan av ett konstigt, grönaktigt ljus. Gian stannade förvånad till och stängde av ficklampan innan han såg sig omkring.
Det hängde slingor med lampor på väggarna, men de lös inte – hälften av dem var trasiga. Det som lös var något på väggarna – något som såg ut som mossa, men som var svagt självlysande. Det klarade av att lysa upp grottan eftersom det fanns så mycket av det – de gråsvarta, blöta väggarna var nästan helt täckta av mossan. Där fanns även en del glänsande stalagtiter och stalagmiter.
Från ingången slingrade två tunnlar iväg åt olika håll, bägge upplysta av den konstiga mossan. Någon hade målat vita pilar på väggarna som visade vägen till något för Gian okänt turistmål, och han stannade till för en sekund och funderade.
Han började redan känna det som om han hade gett sig in på ett dödfött företag, för hur skulle han ens veta vilken väg han skulle ta?! Men å andra sidan kändes det lite för löjligt att bara vända på klacken igen. Så han valde den vänstra stigen – efter att ha singlat slant om vägen.

Det blev början på en fruktansvärt irriterande kringvandring inne bland slingrande, märkliga tunnlar, alla upplysta av den konstiga, självlysande mossan. Gian började så småningom att fundera på om skiten lös för att den var radioaktiv.
Strålsjuka var dock ett av hans mera långsiktiga problem. Tack vare mörkret tillbringade han mera tid på knäna än på fötterna, och för varje gång han snubblade slog han upp knän och händer värre och värre. Han föll dessutom ständigt i smutsiga vattenansamlingar, med resultatet att han inom kort var kall, blöt och täckt av självlysande, slabbig sörja. Och raden med frågor om gud, djävulen och Gabriel trängdes så småningom undan av den brännande frågan om vad i helsike han egentligen höll på med.
Gian följde de pilar som var utmärkta med siffran 2, men med tanke på att tunnlarna utmärktes av pilar med siffrorna ett till tretton så förstod han att om han skulle utforska hela grottsystemet så skulle han få hålla på tills han var krokryggig och blind som en fladdermus. Efter nästan trettio minuter följde han fortfarande pilarna med ettorna på, och han befann sig av allt att döma inte särskilt mycket närmare slutet på vandringen.
Det hela gjordes ännu värre av att han inte kunde uppfatta något som inte borde finnas i en kall, slemmig grotta. Platsen var otrevlig och skräckinjagande, men vad kunde han vänta sig? Bakom sig hade han en svart, tyst tunnel, framför sig hade han också en svart, tyst tunnel, och i en liten cirkel omkring sig hade han en smal, grönskimrande stig dränkt i vatten. Det hade bränt nerverna på vem som helst, och han kunde ändå inte känna parasitens stank någonstans. I vanliga fall kunde han ana den överallt där parasiten varit – på biografen, i Gabriels hus, i ruinerna av Gabriels föräldrahem, i familjens gästrum. Den hade funnits i rikliga mängder på Gabriel, i hans hud och hår och kläder. Kanske var det just denna lukt som hade gjort folk så rädda för honom? Gian själv hade knappt tänkt på den alls då de möttes. Den bara fanns där, och den verkade vara designad för att göra folk rädda och illa till mods.
Gian var så djupt inne i sina tankar att han omedvetet stannade till, med blicken fastnaglad på den senaste målade pilen.
Han kunde känna en kylig vind komma svepandes genom tunnlarna, vind som passerade rakt igenom hans våta kläder och kröp in i honom. Han stod vid en knutpunkt från vilken sex olika tunnlar löpte iväg åt olika håll, och han kunde inte ens avgöra varifrån vinden kom.
En ny tanke dök plötsligt upp i hans huvud där han stod och stirrade på den målade pilen. Varför hade de här tunnlarna stängts för allmänheten, och på ett så dåligt vis? Ingången hade inte ens varit förtäckt. Hade grottorna övergivits på grund av Gabriels missöde? Men han hade ju gett sig in där då de fortfarande var nyupptäckta, varför hade man byggt ett biljettstånd där efteråt?
Gians blick fokuserade igen, och han blinkade till då han plötsligt insåg vad det var han stirrade på.
En slät, tom, grönskimrande vägg.
En vägg där det en sekund tidigare hade funnits en tydlig, vit pil målad.