Gian tillbringade första halvan av skoldagen i något slags tillstånd av halvkoma. Han överlevde tack vare en halvliter coca cola och tre paket druvsocker, men trots det så tillförde han inte mycket till konversationen då vännerna satt och pratade. Mest satt han och stirrade rakt framför sig, och han märkte inte ens de oroade blickar kamraterna gav honom eller de viskningar som pågick mellan ungefär alla andra.

Allt druvsockret gjorde skrämmande saker med hans system, och han skulle ha skippat lunchen den dagen om inte Lenne och Phil hade släpat med honom till matsalen med milt våld. Det serverades något slags slebbig köttgryta den dagen, och minnena från nattens mardrömmar fick inte skräpet att se mera aptitligt ut. Till på köpet så gav ljuset och sorlet inne i matsalen honom en sprängande huvudvärk. Han satt mest och rörde i sin portion medan de andra högg in med god aptit, och till sist förlorade Lenne tålamodet.
- Jag blir galen! Utbrast hon och blängde surt på sin vän. Tror du att situationen blir bättre för att du svälter, eller?! Och du testade självklart inte ens de där tabletterna igår!
- Visst testade jag dem! Försvarade Gian sig då hans sömndruckna huvud slutligen dechiffrerade orden. Jag tror nästan att det är det som är problemet!
Lennes ilska försvann genast och ersattes av en bekymrad min. Även Phil och Chen avbröt måltiden och såg upp, och Gian suckade för sig själv.
Han kastade en snabb, förstulen blick omkring sig. Den närmaste gruppen satt två bord längre bort, och de pratade högljutt sinsemellan. Därför tillät han sig att förklara.
- Jag… jag vet inte vad som pågår längre, erkände han hjälplöst och lutade huvudet mot händerna. Varje gång jag sover så ser jag honom… inte som han var då han dog, utan som något slags grotesk, förruttnad parodi på en levande människa. Det… det är inte Gabriel jag ser. Jag förstår inte vad det är som händer med mig!
Han slet fingrarna genom håret i frustration, och för en sekund härskade tystnaden runt bordet. Sedan lutade Chen sig fram, bekymrad.
- Hur länge? Frågade han lågmält.
- Sedan Gabriel dog, svarade Gian tyst. Men det blir bara värre och värre.
Han nämnde inget om sina skador – han kände sig galen nog ändå. Men till hans lättnad så mindes hans vänner fortfarande de bevis på Gabriels besatthet som de med egna ögon hade sett.
- Är det bara mardrömmar? Frågade Phil långsamt och såg rakt på sin vän. Eller tror du att… den… den där saken…?
Gian tvekade, men han behövde inte svara på frågan. Just då strök nämligen ett välbekant muskelberg förbi alldeles intill honom, och det var inte en olycka att Brent svepte med sin hans tallrik och skjutsade ned den på golvet. Skrällen då porslinet sprack fick Gians ögon att tåras av smärta, då hans huvudvärk genast flammade upp med förnyad kraft. Men han hade inte styrkan att bli förbannad – han satt bara kvar på sin plats, och då Brent såg tillbaka för att få en uppfattning om hans reaktion blängde han bara uttryckslöst på honom. Brents självbelåtna flin mattades genast av, och han gjorde inget mer försök att starta bråk utan avlägsnade sig snabbt ut ur matsalen.
Men inte snabbt nog för Lenne, som Gian tyckte hade börjat störa sig omåttligt mycket på deras ärkefiende den sista tiden. Hon for upp från stolen, eldröd i ansiktet under den turkosa luggen, och utan att bevärdiga sina vänner med en enda blick stormade även hon ut ur matsalen i förföljelse. Kvar blev Gian, Phil och Chen, som stirrade på varandra och kände sig korkade.
- Du har vuxit upp med två av dem, Gian, påpekade Phil torrt. Finns det något slags logik bakom sådana här saker?
Gian ryckte på axlarna med ett snett grin.
- Inte vad jag kan förstå. Du lär dig att tyda tecknen eller så dör du, det finns inga genvägar. Jag förstår mycket väl ditt filbyte, om vi säger så.
Skämtet bröt isen igen, och ett lågmält skratt spred sig runt bordet. Gian lutade sig ned för att plocka upp resterna av sin tallrik, men hans hand var bara halvvägs framme vid porslinsskärvorna innan den frös i luften.

Vännernas skratt tonades ut, som om en tjock dimma plötsligt lagt sig i matsalen och svalt upp alla naturliga ljud. I deras ställe kom ett välbekant, surrande ljud, som han genast förknippade med sommarens allra minsta otyg, och då han såg ned upptäckte han att den tappade tallriken och dess innehåll var omsvärmade av flugor. Flugor som surrade runt skräpet, flugor som kröp runt i matresterna, flugor som nu började krypa på hans utsträckta hand i massor. Matresterna hade också förändrats, blivit mera köttiga och blodiga, och då han långsamt fokuserade på dem vände sig magen på honom för andra gången på mindre än tolv timmar.
Det som låg blandat med porslinsresterna var inte längre en dålig ursäkt för lagad mat. Det var rått, blodigt kött, som låg och vibrerade och pulserade en liten aning – som om det fortfarande fanns liv i det. På vissa av dessa köttbitar satt fortfarande hudstrimmor kvar, och han såg en bit av en blodig skalp ligga där, komplett med några långa, svarta, klibbiga hårtestar. Han såg små förruttnade bitar av inre organ, och han såg något som bara kunde vara en benkota, halvt inbäddad i blodig muskelvävnad. Och mitt i alltihop – precis som i drömmen – låg en ensam, gyllene ögonglob och stirrade upp på honom med fruktansvärd precision.

Han satt med handen utsträckt, som fastfrusen, i flera sekunder. Sedan sträckte Phil sig över bordet och skakade honom lätt, förbryllad, och genast bytte röran på golvet tillbaka till sitt normala utseende. Men det hjälpte inte Gian, som plötsligt trodde att han skulle behöva brista i gråt.
Phil och Chen saknade Lennes intuition för sådana här saker. Så de köpte det, om än med stor tvekan, då Gian klistrade på sig ett tunt leende och ursäktade sig. Men det innebar inte att de inte kastade oroade och förbryllade blickar, efter honom och på varandra, då han lämnade matsalen med lugna, behärskade steg.
- Det här håller inte länge till, mumlade Phil till Chen. Han ser ju ut som om han är redo att klappa ihop! Vad är det egentligen som händer?!
- Jag önskar att jag visste, svarade Chen med trött röst och reste sig för att ta hand om röran i Gians ställe.

Gian rörde sig under tiden på ren automatik mot toaletterna, som var det enda stället där han kunde låsa dörren om sig om han nu skulle behöva bryta ihop. Människorna han passerade flöt samman till ett betydelselöst hav av ansikten och viskningar, och allt han brydde sig om var att komma bort från dem innan någon förstod hur nära han faktiskt var att svimma. Han hade ett skäl till – han kunde känna något under bandaget på sin ärrade hand, något som inte var smärta utan något ännu obehagligare.
I ett avlägset hörn av skolan, nedanför en av källartrapporna, hittade han slutligen en oanvänd toalett. Han vacklade in där och var noga med att låsa dörren om sig. Men så fort det var avklarat vände han sig omedelbart mot sin brännande hand, och slet av bandaget som skyddade ärret.
Han visste omedelbart att det han såg bara var en illusion, inget annat, för han kände ingen smärta. Men trots det så var åsynen vidrig.
Hans handrygg såg liksom flådd ut i lampans svaga ljus, hudlös och sprängd så till den grad att han kunde se skelettbenen. Fårorna efter ärren syntes som ännu djupare skåror i köttet. Och mitt i den blodiga massan krälade maskar och flugor omkring, små vidriga parasiter som glatt grävde runt i det svampiga, döda köttet. Maskar som hade lindat sig runt de tunna skelettbenen, maskar som stack upp ur små porer i hans kött.
Gian tog stöd mot väggen och utnyttjade hela sin viljestyrka för att inte börja skrika rakt ut. Sedan fumlade han i vild panik runt vid handfatet, och drog efter några misslyckade försök igång varmvattenkranen på full effekt. Han stack in sin skadade hand under den ångande heta strålen, utan att bry sig om att hettan nästan skållade honom och att vattnet stänkte ned hans kläder.
Gian kunde inte själv förklara sin tanke – kanske ville han helt enkelt dränka de vidriga parasiterna. Flugornas envetna surr fyllde dock hans öron, och han slöt ögonen och sjönk ihop över handfatet, fortfarande med handen under den heta vattenstrålen. Han väntade, och han väntade lite till, och först då ljudet från de icke-existerande insekterna dog bort tittade han ned på sin hand igen.
Ärret hade återtagit sin plats, men det var lika svart och läkt som innan. Huden omkring var röd av värme, men hel. Han såg inga rörelser, varken på eller under huden, som kunde bero på insekter.

Gian blev kvar inne på den smutsiga toaletten i några minuter och hämtade andan, lugnade ned sig lite. Medan han satt där undrade han vad den plötsliga förvärringen i drömmarna kunde betyda, och han såg bara ett svar.
Många personer som haft med demoner att göra hade påstått, att deras tillstånd blev värre då de behandlades med mediciner. Hans antidepressiva och sömnmedel hade hur som helst inte hjälpt det minsta, och då han slutligen öppnade dörren för att återvända ut svor han för sig själv att han aldrig mera skulle röra någotdera.

Gian öppnade dörren ut till korridoren en liten aning, men sedan blev det stopp. Kanske var det hans sinnesstämning, kanske något helt annat, men fram tills nu hade han inte hört att det stod ett par alldeles utanför toalettdörren och grälade med halvhöga, upprörda röster. De hade uppenbarligen inte märkt hans närvaro, och Gian beslöt för artighetens skull att vänta med att lämna rummet tills de hade grälat klart och gett sig av. Han kunde inte se dem eftersom de stod alldeles bakom dörren, men då han hade lyssnat på rösterna för några sekunder insåg han till sin förvåning att det var Lenne och Brent som stod och skällde på varandra.
Han planerade inte att tjuvlyssna, men å andra sidan så kunde han verkligen inte undgå att höra vad de sade eftersom de stod så nära. Och det han hörde gjorde honom fullkomligt förstummad.
- Lämna honom i fred! Hörde han Lenne väsa fram. Han behöver inte dig och ditt jävla tramsande och din löjliga svartsjuka just nu. Fatta nån gång – du valde helt fel person att bli kär i, mer än så är det inte!
- Så det ligger något i det då?! Högg Brent tillbaka med rösten kvävd av ilska. Är det därför du svassar runt honom och fräser av alla som kommer i närheten? Är du kär i honom eller?!
- Det är så typiskt dig och dina polare att tro att en tjej och en kille måste vara kära bara för att de umgås! Röt Lenne, och Gian hörde på hennes röst att hon var en hårsmån ifrån att använda knytnävarna nu. Brent var modig, det måste han erkänna – Lenne simmade regelbundet och tränade jämt, hon var mera stryktålig än de flesta killar och han ville inte stå i vägen för henne om hon slog till med full kraft.
- Så…
- Nej, vi är inte kära… inte för att det har ett smack med saken att göra! Sluta upp med det här tramsandet! Gian är under en hel del press efter Gabriels död, och han behöver inte dig för att lägga sten på bördan! Var det inte nog, det du gjorde mot honom när ni var mindre?! Måste du låta din svartsjuka göra livet surt för honom nu också?! Jag är inte…
- Svartsjuka?! Nästan vrålade Brent, tydligt glömsk av allt som handlade om diskretion och lugn. Det ska vara du och ditt gäng av fjollor och bögjävlar som snackar om svartsjuka!! Det finns inget som du och din feministfjant till polare kan göra som kan göra mig svartsjuk, fattar du det?!
Stampande steg avslöjade att Brent avlägsnade sig, men Lenne hann med att skrika efter honom:
- Tro det eller ej, Brent, men alla är inte lika naiva som Gian och Phil! Tror du inte att jag ser hur jävla kär du är?! Men sluta upp med att förstöra Gians liv bara för den sakens skull!! Om du gör honom illa på något vis så behöver jag inte Phil och Chen till hjälp för att slita dig i stycken, kom ihåg det!!
Brents steg dundrade uppför trappan och försvann ur hörhåll, men han efterlämnade sina spår. Gian hörde hur Lenne drog ett djupt, skakigt, nästan snyftande andetag, och plötsligt löstes han hur den förstening som tycktes ha drabbat honom – han hatade att veta, att Lenne var så upprörd på grund av honom.
Då han slog upp dörren och steg ut i korridoren stod flickan med det turkosa håret precis utanför, med handen hårt pressad mot munnen. Hennes ögon glänste på ett misstänkt sätt, men då dörren svängde upp gav hon genast ifrån sig ett gällt skri och hoppade en halvmeter upp i luften.
- Vad i helvete! Utbrast hon hetsigt och vände sig mot Gian.
Då hon upptäckte vem det var tystnade hon dock genast, och hennes ansikte antog en sjuk, gråblek färg under den knallblå luggen. Gian, som nästan trodde att hon var sjuk, tog ett hastigt steg framåt och lade en hand på hennes arm.
- Är du okay?! Frågade han oroligt. Det där var inget litet gräl! Jag kanske borde ha stigit in tidigare, men jag trodde att du ville ta hand om den striden själv…
Hon svarade inte, och hennes ansikte var lika gråblekt som innan. Gian släppte henne, nervös, och tog ett steg baklänges medan han letade efter något att säga som skulle få henne att må bättre.
- Så, uh… det jag nyss hörde, det förklarar ju en hel del, inte sant? Kommenterade han med ett darrigt skratt. Jag menar, Brents uppförande? Och att han började hata mig i samma veva som han började få hormoner, och jag började umgås med dig och grabbarna?
Han var medveten om att han babblade, men det var skönt för honom att ha fått svaret på den gåtan. Och eftersom Lenne inte ens visade några tecken på att hon hörde honom så fortsatte han för att fylla ut tystnaden.
- Du har rätt, Lenne, det ska till en tjej för att fatta sådant här. Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin ens tänkt tanken på att Brent skulle vara kär i dig! Men det förklarar ju allt, om han naggar så mycket på oss för att han är svartsjuk…
Detta fångade Lennes uppmärksamhet – hon fäste blicken på honom igen, och hennes ögon såg plötsligt oerhört trötta och sårbara ut. Tårarna glänste fortfarande i hennes stålgrå ögon, och för första gången någonsin i deras vänskap kände Gian en instinktiv längtan efter att hålla om henne och försäkra henne att inget kunde skada henne. Gian kände kalla kårar då han såg blicken i den annars så ståltuffa och fräcka unga kvinnans blick, och han började stamma då en ny och fruktansvärd tanke plötsligt slog honom.
- Han… um… han har väl inte… um… gjort dig något?! Lenne…
Hon bara tittade på honom med den där desperata, förtvivlade blicken, och sedan snubblade hon framåt och slog armarna om honom. Men, till hans stora lättnad, inte som en liten flicka som söker stöd – hon höll honom hårdare än ett skruvstäd, och hans armar var fångade utefter sidorna.
- Åh, Gian, du är så dum, mumlade hon emot hans axel, där hon hade begravt sitt ansikte. Så väldigt, väldigt dum…
Sedan skakade hon på huvudet och släppte honom. Medan hon rättade till hans skjorta, som hade blivit tillknycklad då hon grep tag i honom, försäkrade hon:
- Nej, han har aldrig gjort mig något, dummer. Tror du verkligen att han skulle kunna, ens om han försökte?! Gian, vännen, det är du som är i trubbel här, inte jag. Oroa dig inte för mig också, för som jag sade till Brent, du har tillräckligt att få gråa hår över ändå. Kom nu…
I ett slag hade hon återfått sin stolta käckhet, och Gian kände sig lättad, om än lite dum, över att hans misstankar var ogrundade. Då hon grep hans hand och släpade honom efter sig, upp mot skolsalarna, lät han sig villigt ledas – när allt kom omkring, så var det ju tydligen Lenne som var klarast i skallen nu, som vanligt…

Skolan förblev ett elände, men då det väl var genomlidet var det en lättnad för dem alla att kunna bege sig hem till Lenne. Där ansamlades de i hennes rum – de kunde precis lagom tränga ihop sig på hennes säng, och även om tv:n var liten så dög den för skräckfilmer. Gian märkte att han hade blivit lite avtrubbad på sista tiden – inte ens chockeffekterna fick honom att rycka till längre. Han kände sig sur på parasiten. Nu hade den till och med förstört hans favoritkategori bland filmer för honom.
Lennes föräldrar var hemma, och även om de inte lade sig i sin dotters privatliv så lämpade det sig inte riktigt att sitta uppe hela natten. Alla var trötta, och både Lenne och Gian var uppskakade. Stämningen var låg från början och sjönk ytterligare då den tredje blondinen väl hade fått halsen avsliten. Och Gian, som i veckor hade sovit i genomsnitt fyra timmar per natt, orkade inte ens med till tidpunkten då den sista överlevartjejen pekades ut – han däckade på sin plats mitt emellan Phil och Chen, och han vaknade inte ens under slutstridens oavbrutna gapande och skrikande.
Eftersom de alla var överens om att vännen behövde sin vila så överlät Lenne stoiskt sin säng åt honom. De tyckte alla att det var ganska gulligt att han inte ens vaknade till då de drog av honom skjortan och makade ned honom i liggande ställning. Då de väl hade stoppat om honom ordentligt lämnade de tyst rummet och släckte ljuset efter sig.
Och jag tror inte ens att jag behöver nämna, att de inte skulle ha varit fullt så försiktiga om de hade kunnat se vad som försiggick innanför deras väns slutna ögonlock. Men för Gians del hade drömmarna nu nått höjdpunkten av det makabra, och den kvällen började det vända för honom… på ett vis, i alla fall…

Den här gången var han inte fullt medveten om när drömmen tog vid – han insåg senare, att den kunde ha pågått ganska länge utan att han märkte det. Filmen fortsatte, och han satt där och tittade på den. Han fick sin första ledtråd om att allt inte stod rätt till då han av en händelse sneglade åt höger, och insåg att Phil på något mystiskt sätt hade ersatts av pastor Adigo, som satt och stirrade på tv-skärmen med koncentrerad min. Snittet i hans hals gapade öppet, och mannens bleka, vidriga ansikte var nedsmort med torkat blod.
Gians blick förblev på gestalten för några sekunder, och inte en muskel rörde sig i hans ansikte. Då han sneglade över till vänster satt Andy Stanhope där i ungefär samma tillstånd, och den unge mannen kände sig plötsligt lite illa till mods.
- Jahapp… utbrast han högt och började resa sig upp.
De två männen grabbade genast tag i hans armar och drog ned honom på sängen igen, och samtidigt hörde han ljudet av trä som splittrades. Inför hans ögon sprack golvplankorna i mitten av Lennes rum sönder och fläktes upp, och ut ur hålet som uppstod sipprade något upp – något som en gång hade föreställt Gabriel. Nu såg det ut som en muterad hög med slaktrester, som rörde sig genom att skjuta ut blodiga tentakler och använda dem för att släpa och dra sig framåt. Mitt i alltihop glänste fortfarande den blodsprängda, gyllene ögongloben, som blängde upp på Gian med rent hat. Han kunde se det ruttna hjärtat inne i röran, halvt begravt bland sprängda tarmar och brända benbitar och några svarta, mögliga slamsor som verkade vara rester av en lever. De slemmiga tentaklerna verkade bestå av tarmar och muskelvävnad, nu när han tittade efter. Synen var grotesk, och Gian hade svårt att titta rakt på den. Men det var svårt att undvika den helt – den drog sig nämligen närmare honom, med hjälp av tentaklerna. Och han kunde inte röra sig bort ifrån den, eftersom de två gestalterna vid hans sidor fortfarande hade honom i ett obönhörligt grepp.
Då högen väl var framme vid sängen sköt de blodiga tentaklerna upp och grep efter den unge mannens ben. Han sparkade efter dem, men de slemmiga lemmarna tycktes vika undan och fick sedan tag i honom. De slingrade sig genast uppför hans ben, och Gian hade en otrevlig känsla av att slutmålet var hans för tillfället oskyddade hals.
Han tänkte hastigt efter, och sedan drog han långsamt, nästan omärkligt, upp benen under sig. Varelsen lät sig inte störas, utan fortsatte lugnt att kräla uppför hans ben – det kändes som om det kröp mängder av ormar på honom, och han rös invärtes och försökte andas, ta det lugnt.
Då han väl hade fått upp benen under sig hade han lite kraft bakom sig, så han spände sig och ryckte sedan till med all sin styrka i sin högra arm. Adigos arm lyftes tillsammans med hans egen, och Gian lutade sig genast åt sidan och sänkte tänderna i gestaltens blodiga arm.
Tydligen kunde de här illusionerna inte känna smärta, för pastorn släppte inte taget. Men det förlorade däremot en smula kraft, och han lyckades få handen fri genom att vrida handleden och dra samtidigt. Sekunden därpå föll Adigo av sängen då Gians knytnäve dundrade in i hans ansikte, och Andy Stanhope gick samma väg kort därpå. Mannen behöll dock sitt grepp, vilket gjorde att även Gian föll av sängen, men då de landade på golvet upplöstes den sorgliga skepnaden genast. Gian var inte sen att sparka sig fri från de ruttnade tentaklerna runt sina ben, och då han kom upp igen hade han helt övergett alla tendenser till att spela hjälte. Han sprang mot dörren som ledde ut ur Lennes rum, väl medveten om de släpande ljuden bakom sig som betydde att varelsen kravlade sig efter honom.
- Sssslita i ssstycken… väste varelsens hotande röst.
- Dra åt helvete! Kastade Gian över axeln. Han slängde upp dörren, rusade ut ur rummet och slängde igen den efter sig.

I samma sekund som han stängde dörren bakom sig vaknade han igen, och blev själv förvånad över hur lugn han kände sig.


Dagen därpå vaknade de allihop ovanligt tidigt, mer än två timmar innan skoldags. På en impuls tvingade Gian sina vänner att hetsäta frukosten innan han släpade med sig sina vänner till ”Kristallen” och presenterade dem för Eve, som i en första anblick tycktes Lenne mycket konstig. Då de kom in satt den rödhåriga kvinnan uppkrupen i en läderfåtölj med en uråldrig bok uppslagen i knäet. Hon var klädd i en svart klänning som lättades upp av rader av klarblå halsband och armband, och då hon tittade upp och fick syn på dem sken hon genast upp och flög ur fåtöljen. Eve bjöd dem på te, och sedan de hade pratat en stund fick Lenne sitt intryck bekräftat. Eve var konstig – men hon var också mycket vänlig och nästan barnsligt förtjusande och öppenhjärtad.
De fem undvek som på en tyst överenskommelse att tala om demonen och Gabriel. I stället talade de om skolan, politik och vädret – vanliga, trevliga samtalsämnen, som för en stund fick Gian att minnas hur hans liv hade varit innan han hade träffat Gabriel. Men där han satt kunde han hela tiden känna bekymrade blickar i nacken, och han undrade nu själv hur länge till han skulle orka med drömmarna. Ju mera han såg av dem, desto vagare blev hans minnen av hur Gabriel hade varit den dag han avled, och ju mera likgiltig kände han sig inför situationen. Han tyckte inte om det – hur illa hans liv än hade blivit så ville han inte dö, och han ville inte förlora sina minnen av vem hans vän egentligen hade varit.