Skoldagen började rätt normalt, förflöt som den skulle och var lika tråkig som alltid. På gymnastiken utnämndes Gian till målvakt under fotbollen, och hans lag förlorade med dunder och brak eftersom han var så trött att han knappt kunde se bollen. Hans klasskamrater viskade och blängde, och han bemötte dem alla med sur avighet. Han tyckte att de borde se att han var slutkörd – ansiktet som hade tittat tillbaka på honom i spegeln den morgonen hade varit nästan vitt, och han hade kolsvarta ringar runt ögonen, som var alldeles dimmiga. Det var en sorglig syn, och då han stod inne i målet och raglade för att hålla sig upprätt insåg han bara alltför väl att det här måste ta slut snart – på något sätt.
Och även om han inte visste det då han lämnade gymnastiksalen efter den misslyckade lektionen, så var han på väg att få en mycket viktig pusselbit i sin hand. En viktig bit – men också en alltför dyrköpt sådan.

Det började enkelt – då de fyra lämnade gymnastikhallen i klunga och kom ut till en ovanligt råkall och rutten dag upptäckte Gian att han hade glömt sin jacka i omklädningsrummet. Han skickade vännerna i förväg upp till skolan och gick själv tillbaka in i den gymnastikbyggnaden, och då han gick genom korridoren som ledde till omklädningsrummet var han så sömnig att han inte ens hörde stegen som ekade bakom honom, i takt med hans egna.

Hans jacka hängde fortfarande kvar på sin krok i omklädningsrummet, men medan han var borta hade någon lustigkurre skrivit orden ”Djävulsdyrkare” över hela ryggen med en vattenfast spritpenna. Han blev stående med plagget i handen framför rummets spegel en stund och stirrade ned på det med en känsla av ryggmärgsdjup utmattning, och sedan hörde han plötsligt ett ljud i den annars tysta och kyliga byggnaden – en annan människas djupa, hesa andetag.
Gian vände sig långsamt om, fortfarande med jackan i handen. Hans blick föll genast på Brent, vars massiva gestalt fyllde större delen av dörröppningen. Hans första känsla var uppgivenhet, men så insåg han att något var på tok.
Brents ansikte var förvridet av raseri, hans ögon glödde, och hans knytnävar var så hårt slutna att knogarna vitnade. Han såg ut att vara redo att slå ihjäl någon, och Gian svalde ofrivilligt då han ännu en gång noterade att hans forne vän var dubbelt så stor som han själv. Men hans röst var stadig och lugn då han frågade:
- Något på tok?
- Något på tok, upprepade Brent med gäll, hånfull röst och steg in i omklädningsrummet. Han slog igen dörren bakom sig med onödigt stor kraft.
- Något på tok. Ja, det kan man säga. Något är åt helvete på tok.
Han stegade fram till Gian, som lugnt höll sin plats och väntade. Men det var något, i Brents ögon eller i hans ansikte, som gav honom gåshud. Något var på gång, och han hade en stark känsla av att han inte skulle gilla det.
Brent blängde ned på honom, och då han slutligen började prata var hans röst grötig och hes av raseri.
- Du är på tok, Stanhope. Du är och förblir den mest korkade idiot som någonsin har levat. Du märker aldrig… ser aldrig… du är så förbannat dum!
- Hey! Avbröt Gian indignerad. Om det här handlar om Lenne…
- Bland annat!
- …Så hörde du väl vad hon sade! Hon och jag är kompisar! Men ett gott råd – man charmar troligtvis inte tjejer genom att skrika och skälla på dem!
Brent stirrade på honom, och raseriet gav för en sekund vika för häpnad. Sedan kastade han huvudet tillbaka och skrattade – ett högt, otäckt ljud som ekade inne i det trånga utrymmet.
- Charma… henne… haha… gud, du fattar aldrig, du ser inte, du hör inte… Varför tror du att jag hatar den där bruden?!
- För att du är svartsjuk, svarade Gian fränt.
- Och jag är svartsjuk på henne därför att…?
Gian öppnade munnen för att svara, men så föll polletten slutligen ned och han blev totalt stum. Han stirrade upp på den längre ynglingen, fullkomligt lamslagen, och plötsligt genomfors hans bilder av tusen korta och var för sig meningslösa små minnesbilder…
Brents svartsjuka då de var små och Gian hade skaffat nya vänner… hans elakhet under senare år… den eviga känslan av ögon som stirrade utan anledning… Lennes ord nere i källaren, som hade varit så dubbeltydiga nu när han tänkte efter… Brents avsky gentemot den blyge och sorgsne Gabriel… hans hat gentemot Phil och Ginger, som var så lyckliga tillsammans… hans eviga trakasserier, som aldrig nådde sin gräns innan Gian visade upp någon typ av känsla inför dem…
Det var ett skämt, ett dåligt skämt, försökte han desperat att intala sig. Men då han mötte Brents blick blev han plötsligt medveten om att det var blodigt allvar. På mera sätt än ett, för de känslor som alltid hade funnits hos Brent var överskuggade av ett brännande, utomkroppsligt raseri just nu. Gian insåg att han var i knipa, och hur han än försökte hantera och analysera situationen så gick det inte. Han var stum, och hans hjärna var tom. Det hela var alltför plötsligt, alltför oväntat, framstod alltför klart alltför snabbt, och han förstod inte hur han hade kunnat vara så dum i alla dessa år. Lenne hade rätt. Varför såg han aldrig sådant som fanns mitt framför näsan på honom?
Brent sträckte sig fram som för att gripa tag i honom, och Gian backade undan trots att gesten inte var hotfull. Han önskade sig desperat utrymme, tid att tänka, att reagera. Men han fick bara alltför snabbt inse att han hade begått ett misstag – den enkla rörelsen verkade sända Brent helt över stupets rand. Han gav ifrån sig ett vrål som från en galen tjur, och sedan kastade han sig fullkomligt oväntat fram och slog till Gian – inte med återhållen, kontrollerad kraft, som under deras mera smågrabbiga fighter, utan med sin fulla styrka. Gian, som stod med armarna intrasslade i jackan och var förbryllad och lite rädd, hade inte en chans att vika undan.
Slaget träffade honom i ansiktet, och han hörde ett krasande ljud då något i kinden smulades sönder. Kraften i slaget vräkte honom handlöst baklänges, och han kände en plötslig, smärtfri stöt då han slog i väggen bakom sig med huvudet före. Sedan låg han plötsligt och krälade på golvet i sitt eget blod, omgiven av tusen blodiga spegelskärvor, och han registrerade svagt att han måste ha slagit huvudet i spegeln – han kände varmt blod droppa fram bakhuvudet och ned i nacken, och han var alldeles yr. Golvet gungade och väggarna fladdrade omkring dem.
Gian kämpade sig upp på knä och försökte resa sig, men Brent svarade genom att ge honom en hård spark i revbenen. Detta chockade Gian mer än något annat – deras slagsmål hade ändå dittills innehållit en moral, som sade att man inte slog någon som redan var nere. Sparken kastade omkull honom och fick honom att rulla över på rygg, och där blev han liggande och kippade efter andan. Smärtan i sidan var bedövande, han undrade om några revben hade knäckts av sparken. Han såg svagt att Brent lutade sig över honom, och hörde några ord otydligt:
- Alltid blind, alltid dum… så fort någon mera intressant kommer in i bilden drar du bara! Vänner, kompisar, umgås alla… du är ta mig fan…! Med den där satans djävulsdyrkaren! Var han så mycket bättre än jag, va?! Jag ska…!
Gian mådde illa av smärtan, men genom dimmorna skymtade han att Brent gjorde sig redo för ännu en spark. Blodsmaken i munnen fick honom slutligen att förstå att han slogs för sitt liv nu, och med en desperat ansträngning rullade han undan för sparken och kravlade sig iväg från sin fiende. Brent följde efter honom med knutna nävar och blixtrande ögon, och Gian letade desperat över golvet, försökte hitta något att försvara sig med, för han insåg att om han inte använde fula knep nu så skulle han troligtvis bli ihjälslagen.
Han snuddade vid jackan som han hade tappat, och i ett desperat försök grep han den och kastade den emot Brent. Det var givetvis verkningslöst, men medan Brent slet bort plagget från sitt ansikte fick han i alla fall tid nog att kräla fram till väggen på rummets andra sida. Stödd mot denna kunde han släpa sig upp på fötter igen, trots att det kändes som om någon hade stuckit en kniv i hans sida.
Mortifierad såg han Brent storma emot sig, men sedan drogs hans blick till ynglingens ögon.
Deras naturliga färg var borta, uppslukade av guld och vansinne, och Gian flämtade till då han insåg vad det var han tittade på.
- Du! Andades han fram.
Brents ansikte förvreds i ett flin, och sedan drogs Gians blick till ett silverskimmer bakom fienden. Som genom en dimma såg han det vassa splittret från spegeln igen – det svävade i luften, ungefär en och en halv meter upp i luften, buret av en gyllene kraft utan ett namn. Gian insåg genast vad det var som hände och skrek en varning samtidigt som han kastade sig ned på golvet igen. Han ignorerade blodsmaken i munnen och den intensiva smärtan i sin sida som uppstod, då hans skadade sida dundrade ned i stengolvet.
Brent hade fortfarande kontroll, men han ignorerade varningen. Hans koncentration var helt på uppgiften att banka livet ur den mindre ynglingen, vars dumhet och oskuldsfullhet hade torterat honom så länge.
Brents sista tanke i livet var, att den vrede han kände var så mycket mer befriande än känslorna som haft honom i sitt grepp så länge.

Gian blinkade till då det väl var över. Han antog att det var han själv som varit målet, men spegelskärvorna hade slagit i väggen ovanför honom utan att göra någon skada. Men de hade först tagit vägen genom Brent, vars mage nu såg ut som köttfärs. Hans blod hade sprutat en meter ut och sprayat ned Gian själv, väggen och golvet, och då han föll tycktes hela rummet skaka då den tunga kroppen brakade i golvet. Han blev liggandes där, och inom några sekunder slutade blodet att stå som en fontän ur de avslitna pulsådrorna. Guldet försvann ur ögonen, men ansiktsuttrycket – avskyn, raseriet, och allt under det – stannade kvar på hans ansikte.
Det var över lika oväntat som det startat, och där satt Gian, täckt med blod, och stirrade på sin ärkefiendes kropp som låg där mitt på golvet i en blodpöl. Han låg på mage, men Gian kunde se hans ansikte eftersom det var vridet åt hans håll, och han tyckte att de livlösa pupillerna blängde anklagande på honom. Av parasiten syntes inte ett spår. Kroppen var inte vacker – nästan samtliga Brents organ hade runnit ut på golvet under honom. Gian tänkte för sig själv – och det var den tanken som slutligen fick honom att slockna – att synen framför honom fortfarande inte kunde mäta sig i vidrighet med den skepnad som parasiten tog i hans drömmar.


De två unga männen hittades en kort stund senare av en av lokalvårdarna, en ovanligt magstark och tuff ung kvinna. Hon skyndade sig att ringa efter polis och ambulans, och sedan undersökte hon de nedblodade ynglingarna för att se vad som hade hänt. Då hjälp slutligen anlände var hon visserligen blek och illamående, men polisen kunde utan problem förhöra henne innan hon leddes bort av sjukvårdspersonalen.
Det konstaterades snabbt att Brent var bortom all hjälp – även de mest garvade av poliserna och ambulanspersonalen bleknade då kroppen lyftes upp, och inälvorna blev kvar i en röra på golvet. Även Gian hade fått sina törnar – ena kindbenet hade en fraktur, och han hade flera blåslagna och två tillknäckta revben efter sparken. Han hade också flera sår i bakhuvudet efter spegelglaset. Även han lastades in i ambulans för vidare färd till sjukhuset, och det var också där han så småningom vaknade till liv igen.

Gian skulle nog aldrig förstå hur lyckligt lottad han var. Hade ett vapen hittats på platsen så skulle han ha åtalats för mord, sedan polisen hade förhört sig bland elever och lärare och fått höra vilket spänt förhållande han hade till den döde ynglingen. Det som räddade honom var att ingen kunde förklara hur Brent hade dött. Visst, man hittade mängder av spegelglas i hans sår, men ingen kunde begripa hur Gian skulle ha kunnat döda sin ärkefiende med dessa skärvor. Han skulle ha behövt slunga iväg dem i massor med våldsam kraft, vilket var helt omöjligt att göra med bara händerna. Dessutom hittades inga skador på Brents händer som antydde att han försvarat sig, och Gians egna skador antydde att han knappast hade varit form för att mörda någon på ett så bestialiskt sätt. Alltså behandlade han som ett offer för omständigheterna, och då polisen sent på kvällen kom på besök till sjukhuset och förhörde honom gick de varligt fram med den likbleke, totalchockade unge mannen. De accepterade så småningom hans förklaring att han tack vare slaget emot huvudet inte mindes exakt vad som hade hänt, och händelsen skulle snart nog läggas till den nu ganska långa listan av oförklarliga dödsfall i Haynesville.
Gians mor, syster och vänner anlände till sjukhuset så fort de via telefonsamtal fick veta vad som hänt, och de var alla översvällande omtänksamma och medlidande. Men Gian önskade nästan att de inte hade kommit – hans tankar var så upprivna och förvirrade, och han kände att han behövde lite tid på sig för att reda ut allt det nya han fått veta om Brent. Han var plötsligt tvungen att omvärdera hela deras rivaliserande fiendskap, samtidigt som han inte visste om han skulle sörja eller låta bli.
Och så var det huvudfaktumet. Han hade sett Brents ögon lysa gyllene för en sekund därinne i omklädningsrummet. Han hade fått sin förklaring – det var där parasiten hade hållit hus sedan Gabriel dog, den hade befunnit sig inuti Brent.
Han kunde inte ens förebrå sig att han inte hade märkt det. Brent hade varit mera aggressiv än någonsin sedan Gabriels död, javisst, men skolans samtliga elever hade varit nervösa och fientliga emot honom sedan dess. Brent hade egentligen inte stuckit ut så mycket, inte förrän nu…
Fiende… vän… hat… parasit… var fanns den nu… sömn… avsky… hur… varför… hans tankar blandade sig till en enda plågsam kompott, och han blev så frånvarande tack vare dem och de lätta smärtstillare han fick att han knappast märkte vännernas och familjens närvaro, eller sjuksköterskorna som sprang in och ut. De senare var nog de enda som såg lite humor i situationen – de pratade sinsemellan om sin ”stammis”, och återberättade historier från natten då stormen hade slagit ut Haynesville.

Inte förrän en timme innan slutet på besökstiden kom Gian ut ur sin bommulslindade komavärld, bara för att inse att han hade skrämt upp både vänner och familj med sitt konstiga beteende. Han ryckte genast upp sig – och sedan han hade fått veta att han visserligen skulle bli kvar över natten, men att han fick lämna rummet om han ville, bjöd han exklusivt med sig Lenne ned till cafeterian. Sedan han hade förklarat för de andra att han behövde tala ut med henne och försäkrat att allt var bra gav de sig motvilligt av hemåt, men flickan med det turkosa håret stannade kvar som han bett henne. Han tyckte inte alls om hennes milda, medlidsamma blick, men han visste att de var tvungna att ha det här samtalet – nu hellre än senare.

Gian hade ett ofantligt blåmärke över hela högra kinden, och under fanns en krosskada som gjorde att han bara kunde äta om han tog det mycket lugnt och försiktigt. Man hade lindat hans revben och rengjort skadorna på hans bakhuvud, och läkaren som skötte det hela – Dr Hilaka – försäkrade honom att även om han skulle få ont ett tag så fanns det inget som hindrade honom från att återvända ut i verkligheten och låta skadorna läka av sig själva. Så även om han fick dricka sitt kaffe med sugrör och hade svårt att svälja så gick det, mycket tack vare att han var fullpumpad med smärtstillande.
Han och Lenne slog sig ned i ett avskilt hörn av cafeterian och smuttade under tystnad på sitt kaffe. Rummet de satt i var ljust och rent, och på borden låg dagstidningar och vita linnedukar. Det kändes som helt fel plats för den diskussion som de nu skulle ta, men Gian var desperat efter svar och orkade inte vänta.
- Hur länge har du vetat? Frågade han slutligen och fingrade håglöst på sin kopp.
- Så han sade något innan han dog? Frågade Lenne, och ett drag av resignation gled över hennes ansiktsdrag.
Gian nickade, och den unga kvinnan suckade och lutade sig bakåt i stolen.
- Sedan ungefär fem år tillbaka antar jag, när jag själv började komma in i den fasen. Det blev ganska så uppenbart vid det laget i alla fall.
- Det är så svårt att fatta… mumlade Gian och stirrade olyckligt ned i koppen.
- Svårt? Inte alls. Du var hans bästa vän när ni var små, Gian. Han kände ett band med dig som han sedan dess troligtvis aldrig känt med någon annan. När ni var små tyckte han att du var spännande, när puberteten sedan slog till omvandlades det till… något annat för honom. Och eftersom han visste att du aldrig skulle förstå…
Gian gav henne en sur blick, men Lenne vek inte undan för en sekund.
- Se inte på mig så där. Det är bara sanningen, Gian. Du är bäst när det gäller andras problem och känslor, men när det kommer till det som gäller andras känslor för dig är du helt blind. Brent fattade det, och resultatet blev att han blev avig och aggressiv emot dig – och svartsjuk när du började skaffa nya bekantskaper. När du sedan – av helt förståeliga skäl – avbröt er vänskap, gjorde han sig själv till din fiende. Jag antar att han tyckte, att det var bättre att du avskydde honom än att du inte såg honom alls…
- Jag avskydde honom inte! Avbröt Gian argt. Jag begrep mig bara inte på honom! Jag tyckte inte att han hade rätt att kontrollera mitt liv! Herregud, Lenne – varför sa han aldrig något?! Varför sa du aldrig något, om du nu visste…?
- För att det inte var min sak att berätta för dig. För Brents del antar jag att det var, för att han visste att du skulle ha tagit det som ett skämt. Han stod väl bara inte ut med tanken på att du skulle skratta åt honom om han förklarade hur han kände…
Gian var på väg att protestera högljutt, men sedan tänkte han efter och insåg att Lenne hade rätt. Om Brent hade proklamerat något sådant för honom så skulle han ha skrattat honom rakt i ansiktet. Tanken var ju så absurd, och nu… han begravde ansiktet i händerna och stönade frustrerat, och Lenne log svagt och överseende ned emot hans bakhuvud.
- Jag har genom åren sagt åt honom upprepade gånger att lägga av med sitt tramsande. Han lyssnade aldrig, och jag antar att jag alltid har vetat att det skulle komma en urladdning en dag. Men att det skulle sluta så här illa…
Hon lutade sig fram över bordet, och då han lyfte huvudet igen för att se på henne följde hon förstrött konturen av det svarta blåmärket på hans kind med ett svalt finger.
- Jag trodde inte att han skulle skada dig… inte på riktigt, förklarade hon tyst. Jag är ledsen, Gian.
Gian slöt ögonen för en sekund och tillät sig att slappna av inför den lätta berörningen, som verkade som is på hans brännande, ömmande kind. Han kände en varm våg av tacksamhet inför Lenne då hon lät samtalet ta slut där. Hon pressade honom inte på svar om vad som hade hänt inne i det där omklädningsrummet, och då hon en stund senare hjälpte honom upp till rummet igen var hon tyst och hjälpsam.
Gian somnade i samma ögonblick som han hade dragit filten över sig, och Lenne blev stående intill sängen och stirrade ned på sin vän med varm, bekymrad och sorgsen blick. Slutligen drog hon fram en stol till sängen och satte sig på den, med benen stödda emot sängramen, och där blev hon sittandes resten av natten.
Det var kanske det som hjälpte – Gian fick sova ostört hela den natten.