Jag hatar att jag älskar dig

Jag hatar att jag älskar dig, kan inte förstå eller fatta rätt beslut. Frågan är vad jag ser i dig? Dina varma händer och sorgsna men kärleksfulla blick med en blandning av din otroliga charm och kärlek när vi väl ses? Som ett löfte på sann och evig kärlek när vi precis har älskat och ligger där nakna med ett leende fyllt av fnitter, som ett behov du har att så kärleksfullt men sorgset ligga och bara fördjupa dig in i mina blå ögon efter akten. Orden som saknas är ”jag älskar dig” det stora som saknas är att du ej vill bli bara din, att jag ej får bli din.
Jag försöker med all min kraft i själ och hjärta att försöka förstå mig på dig, att försöka få dig att förstå även mig, min längtan, min kärlek och min smärta som du sakta men säkert skapat. Man frågar sig om man verkligen duger, om det finns något hos sig själv som man måste ändra för att vinna din kärlek. Man ändrar så mycket hos sig själv tills man tappar bort sig, då man inte längre vet vem man egentligen är, en då duger man inte åt dig.
Jag har prövat att vara mig själv, jag har prövat att vara någon helt annan, jag försökte.
Man tar mod till sig och försöker återfinna sig själv i denna röra och med tårar som faller djupt från mitt krossade hjärta ut ur mina blå sorgsna ögon försöker man med all mod i kroppen att försöka förklara, försöka komma ifrån dig och gå vidare, det blir bråk och allt ska åter igen låta som mitt fel. Tillslut du kommer med dem där tre orden jag väntat på så länge att få höra ”Jag älskar dig” och ett förlåt. Åter försvinner modet i en själv och man faller djupare i oförstånd, men beredd på att ännu en gång ge ”oss” en ny chans, jag älskar ju dig trotts all smärta och oförståelse.
Fick aldrig mer höra dem tre vackra orden från dig, hörde knappt av dig alls. Det var jag som sjönk så lågt att jag bad om ursäkt och tog på mig allt gång efter gång för att åter försöka få dig förstå mitt hjärtas längtan och mitt hjärtas kärlek till den människan jag så lågt någon kan sjunka har nedsatt mitt eget liv och livslust.
Du höll på att mista mig, du verkade då bry dig men kan verkligen en människa ändra sig för någon annan? Förstod du mig verkligen i ditt förlåtande? Du vill fortfarande inte bli min fast att du igår åkte hit, kramade mig som om du aldrig skulle vilja släppa, kysste mig som om det skulle va den sista och fördjupade dig in i mina ögon med den där kärleksfulla men sorgsna blick mer än någonsin innan. Du stannade en stund för att sedan lämna mig glad, förväntansfull och så kär en människa kan bli. Var han äntligen min frågade jag mig själv, är det nu vi, ordet ”vi” fick mig att le av välmående i hela kroppen.
Hörde inte av honom på hela kvällen, upptagen dagen efter tills jag tillslut fick tag på honom då han loggade in på msn kvällen efter. Han pratade till mig som man gör till en vanlig vän, med sårande gömda meningar, jag kände ingen kärlek alls, fick ett kanske hörs imorgon utan att ens få ett god natt.
Åter sårad och ställd, som ett slag i magen är det så här kärlek är? Då vill jag inte längre vara med.
Falska förhoppningar, det var det du sa när jag ringde dig idag. Att det dåligaste med mig var att jag så lätt får falska förhoppningar. Skulle det vara så konstigt då när du tidigare i veckan sade att du älskade mig? Att jag måste lära mig stå ut med att du älskar mig? När du kommer till mig och visar en sån enorm kärlek, vi älskar med varandra, vi kysser varandra, kramas och myser, du säger att du har så svårt för att åka ifrån mig.
Du sade en enda gång att du älskade mig, du sade nu att det dåligaste med mig var att jag så lätt får falska förhoppningar.

Jag säger nu till mig själv att människan jag älskade förstörde mig.


Av: Caroline Josefsson 14/10-10