Jag minns hur fruktansvärt det var med alla förberedelser och allt som skulle anordnas till det datumet vi hade satt, 16 augusti 2007.
Begravningsbyrån Fonus var väldigt hjälpsamma och mån om att vi skulle bli nöjda.
Men dom gångerna jag satt där och skulle bestämma vilken kista vi skulle ha, vilken sorts una som passade bäst, vilka blommor som skulle vara på plats, vilka låtar och psalmer som skulle spelas, hur annonsen i tidningen skulle se ut och allt annat som hör till en begravning så kände jag mig väldigt tom.
Jag som 15 åring ska inte behöva sitta där, men nu tvingades jag till det.
Självklart ville jag att allting skulle falla på plats och att det skulle bli perfekt, det blev det också.

Det blev morgon, 16:e augusti morgonen var kommen.
Jag vaknade av att min dåvarande pojkvän låg och höll om mig, när han märkte att jag vaknade så kysste han mig lätt i nacken, det var betryggande.
Hörde inget ljud från lägenheten, varken från mamma eller min bror, allting var så tyst.
Jag låg där länge och kände efter men jag kunde inte känna någonting, jag var som i en luftbubbla, utanför allt levande.
Steg upp efter några minuter och vandrade ut i köket för att ta ett glas vatten, mötte mamma och sa godmorgon, sedan var det inget mer.
Dörren till min brors rum var stängt och det hörde ingenting, fortfarande var allting så tyst.
Gick tillbaka till mitt rum och tog galgen där mina begravningskläder hängde och då föll det över mig.
Det var idag, det var idag vi skulle säga adjö på riktigt.
Tittade mig i spegeln med galgen i handen, blicken vandrade från kläderna till mig fram och tillbaka, jag ville inte förstå.
Nu är det mesta en dimma, minns inte så mycket av vad som hände den närmsta timmen fram tills att vi skulle gå till kapellet.

Kläderna var på, skorna var på och vi alla varsin ros i handen, det var nu dags att gå.
När jag kom ut från lägenheten så möttes jag av mina två bästa vänner, dom var pryda och finklädda.
Vi kramades snabbt och sa hej sen ville jag inte göra så mycket mer, kände fortfarande ingenting.
Vandringen dit är kort men det kändes som en evighet.
Ingen sa heller nu något ord men det behövdes inte heller.
Dagen var fin, det var soligt och fåglarna kvittrade vackert, tror att det gjorde vägen dit aningen lättare.
Väl framme vid kapellet möttes jag av min faster som kramade mig hårt.
Våran begravningsantrepenör hälsade oss välkomma, men detta var ingen välkommnande.
Utan för mig var detta en dödsdom men jag ville inget säga så jag tvingade fram ett leende.
Vi gick mot ingången till kapellet och utanför hade människor samlats, människor jag kände igen och andra jag aldrig tidigare hade sett.
Blundade snabbt och tog ett djupt andetag, tänkte för mig själv att jag måste behålla lugnet.
Dörrarna öppnades och vi var först in.
Vi möttes av en vacker syn, alla färgerna från blommorna lyste upp denna mörka plats.
Men efter snabba sekunder fick jag syn på kistan, den kistan jag hade valt ut.
Där i låg Göran, min pappa.
Vi gick med långsamma steg mot bänken längst fram, jag försökte undvika att sätta blicken på kistan.
Bänken till höger var våran bänk, min och min brors, vi satte oss ner med våra respektive.
Jag rättade snabbt till kjolen jag hade på mig och kollade sedan upp, möttes av kistans kalla och vita färg.
Inombors skrek jag av rädsla och sakta tårar började rinna längs mina kinder.
Vände mig om och såg alla människor som en efter en kom in i kapellet, jag mötte många sorgsna blickar som tittade på mig som om jag hade förlorat allt, vilket jag faktiskt också hade.
Tårarna rann nu snabbare, aldrig tidigare hade jag haft en sådan störtflod från mina ögon.
Tittade ner i programbladet och såg pappas namn med en massa siffor, dom skulle föreställa åren som han levet, det kändes orättvist och det gjorde ont i mig.
Funderade på hur pappa nu såg ut, var han fortfarande röd och blå i ansiktet, var svullnaden lika stor eller hade allting gått ner sig och såg det nu istället ut som om han sov?
Kunde inte få stop på dessa tankar som rusade igenom mitt huvud, kände mig förtvivlad och inte förstådd.

Begravningen tog fart, den började med Öppna landskap med Ulf Lundell på orgel och fortsatte med en solosång, ängeln i rummet.
Låtarna träffade mig rakt i hjärtat, det stack till något fruktansvärt och jag grät, kunde inget annat göra.
Vi läste psalmerna 297 och 190, dom finaste psalmerna jag kunde komma på.
Prästen pratade också om pappa, vilken man har var och vad det var som höll honom kärt, allting träffade klockrent.
Efter prästens tal kom det mest svåraste, avskedsakten.
Cdspelaren startade, det var "All you need is love" av The Beatles, pappa älskade det bandet.
Min bror reste sig och jag strax därefter.
Med långsamma men med evighets steg gick vi fram till kistan, stod där många sekunder och bara lät blicken stå stilla.
Vi två lade våra rosor på kistan och resten av familjen under så att bara själva rosen stack ut, det var väldigt fint.
Resten av dom sörgande gick fram till kistan och lade sina rosor, bockade och log.
Det var många minuter avskedsakten höll på, låten spelades om och om igen, det var så mycket folk, 147 stycken.
Alla kom för att visa sitt stöd och kärlek och dom som inte skulle komma kom ändå, för att ge ett avsked till sin vän, min pappa.
Efter avskedet var det solosång med Ted Gärdestad, himlen är oskyldigt blå.
När låten var färdig sjungen visade prästen att begravningen var över och vi alla kunde gå ut, vi reste oss.
Precis när jag var jämnsides med kistan påväg mot utgången så skar det i bröstet på mig, vände mig om och rusade mot kistan.
Jag smekte den, grät ännu mer och jag sa om och om igen: Jag älskar dig pappa.
Mamma tog tag i min arm och vi stod där tillsammans några sekunder och sedan gick vi mot utgången.
Det var hemskt, allas blickar var på mig, deras medlidsamma ögon tryckte mot mig.
Jag grät, jag skrek, jag hade panik medans jag gick mellan bänkraderna.

Utanför kom alla fram och skadade hand med mig och min familj.
Många bara tog fram sin hand och log mot mig och jag försökte le tillbaka, motvilligt.
Det var också många som sa massor med fina ord om pappa, andra grät.
Det var en man som kom fram och grät hysteriskt och sa: Hur ska det gå utan Ebba?!
Pappa kallades för Ebba i sin kamratskap på grund av vårat efternamn, Ebeling.
Alla skakade på huvudet och kramade om varandra, klappade varandra på axlarna.
En av pappas nära vänner som jag känt sedan jag vart liten kom fram och kramade mig, sa att jag skulle hålla mig stark.
Det var olidligt att se alla dessa människor som samlats i all denna sorg, men det kändes samtidigt skönt.
Min pappa hade berört så många människor och det gjorde mig stolt.

Vi i familjen och dom närmsta vännerna till pappa samlades i vårat hus för att ha en stund tillsammans.
Tanken var att vi skulle äta men jag tror inte riktigt att någon kunde njuta av det, vi behövde mest varandra i denna stund.
Vissa gick runt i trädgården och beundrade pappas arbete som han gjort så fint, andra satt ner och bara umgicks.
Jag var mest för mig själv denna eftermiddag.
Funderade på om detta var det? Var det slut nu? Allting är över?
Denna dag fick mig förstå innebörden av ordet tomhet.
Allting var fallet, försvunnet och bortom existens.

Idag 3 år senare försöker jag minnas denna dag som vacker, vilket den faktiskt också var.
Vissa av dessa människor som var där stöter jag på ibland och byter ett par ord vilket känns bra.
Jag är också en Ebeling, jag är den som för vidare och det tänker jag göra.
Men jag kommer aldrig glömma dessa känslor som fann sig den dagen, jag kommer inte glömma alla sorgsna ansikten jag fick skåda eller heller glömma alla ord som sades.
Han fattas mig, min hjälte och förebild.

Hans kärlek är den bästa kärleken.
Jag älskar honom.