Det känns som om jag är lika bortglömd som ett naket lik vars själ har gått förlorad.
Just nu känner jag inte livets levande energier utan istället är jag en docka i människoform.
Med ett ensamt hjärta på en söndag, papper och penna vid sidan, ett glas och en halvfull spritflaska så försöker mitt jag finna svaret på den djupa oron som klämmer till ovan bröstkorgen.
Det känns som om något gripande och fruktansvärt väntar, en stor förlust och sorg ligger och väntar i den hårda dimman som jag vandrar i.
Jag har glömt bort hur vacker världen är, jag har glömt bort hur det känns att få den sprakande känslan av lycka.
Trodde att jag kände den, men lyckans skapare bad mig istället att ge mig av och rusa in i helvetet.

Fumlande och rumlande, ramlande och famlande.
Jag är uppsliten,
uppriven,
utdraget urvriden.

Jag undrar hur och jag undrar varför,
Jag vrider huvudet upp och ner, vänder min kropp i cirklar men ingenting händer.
Det enda som finns omkring mig är påträngande ångestkänslor.
Fosterställning, hyperventilerande andning, stirrande ögon och skakande kropp.
Lyckoskaparen höll mig så ömt så jag kunde sluta mina ögon i lugn, men nu tror jag att det inte finns någonting som jag blint kan blunda och tro på.
Jag som bestämde mig för att trotsa den rädsla som alltid har hållit mig tillbaka förstördes nu och jag vet inte om jag ska kunna behålla mitt beslut och låta mig själv genomföra det.
Jag blir så ledsen och trött, trött i själen.
Jag skulle dansa, sjunga ut, spela alla melodier för dig så att jag skulle få dig att begripa en gång för alla.
Istället drar jag mig tillbaka till punkt ett.
Det gör så in i helvetes jävla skitont att inte kunna få leva ut det som finns inom.
Snälla lyckoskapare, vakna upp.
Då ger jag dig min sanning.