Ensam står hon kvar i sitt slott.
Han har vänt skuggsidan mot hennes blåa blick, en isig bris för med sig ett eko från löften och sagda ord som krackelerade.

Regnet faller längs med hennes kind och hon vill inte inse, kan inte inse, vill inte.
Blinkande lysrör av hopp river sönder mörkret runt om henne där hon står.

I motljus försöker hon se vart han gick..

Var det ett misstag?
Vad är ett misstag?
Vem gjorde ett misstag?

Hon är en fånge i sitt slott, just nu, just i sin tvångstanke om att han en dag ska återvända till henne.

All den kärlek som fanns, har nu klämt sig i likkistan som snart ska sänkas ner i jorden nedanför.
Hon lyfter blicken mot den svarta rymden, ser månen som lyser som ett samvete.

"vad var det jag sa?"

Örfilen vrålar genom hennes grå tillvaro, orden som träffade henne över munnen mitt i meningen.

Han slog så hårt det gick.

Ensamheten hamrar hårt på hennes plåttak, gör sig påmint.
Hon kan se hur skelettet av deras förhållande vittrar bort under denna trevande söndagskväll.

Kondensen av en sista kyss rinner längs med fönsterrutan till hennes lilla fängelsecell.
Hon känner haglet stirra och peka finger, viska och fnissa.
Hon vet.

Övergiven står hon kvar och ser efter sin älskade som gick.
Hon gråter av smärta, gråter av förtvivlan över dödsfallet.

Dödsfallet över deras förhållande.

Bakom rosa tyllgardiner skriker hon hon ut sin förtvivlan och ångest, sin smärta och saknad efter honom.

Hennes Romeo vände skuggsidan mot hennes blåa blick denna trevande söndagskväll.
Kärleken klämde sin i likkistan och skelettet av deras förhållande bli en fossil som långsamt en dag är helt borta.

Bakom rosa tyllgardiner undrar hennes papegoja en sak :

"Varför blir Julia alltid övergiven?"