Det föddes en gång en pojke.
Denna pojke var älskad av sina föräldrar, som många andra pojkar var.
Men, ack, inom bara några år skulle denna kärlek sina.
Pojken växte, intet ont anande om dem annalkande smärtorna, han blev gammal nog för skola, full av glädje, passion, kärlek och liv gick han till skolan... Där fick han snabbt lära sig hur grymma medmänniskor kan vara.
Åtta år gick, dag ut och dag in blev pojken bespottad av såväl lärare som elever, hans hopp dog, likså hans passion och kort efter det, hans livsvilja.
Och under denna tid hade pojkens föräldrar förlorat sin kärlek för pojken.
Detta smärtade honom djupt.
Men något drev pojken till överlevnad.
Det var kärleken, som ännu brann likt solen, trots hans enorma självförakt.
Han fann en flicka som lovade honom Himmelen men gav honom Helvetet.
Men hans kärlek brann och han kämpade för henne, mot henne men pojkens kamp var för gäves och flickan övergav pojken.
Pojken var förkrossad, hans tårar var likt syra, men han fann en ny vän, han fann det kalla, skarpa stålet.
Tiden gick och pojkens kropp ärrades.
Men så en dag fann han en ny flicka, denna flicka var helt olikt den förra, ty hon lovade samma men höll det, livet var ljust.
Pojken trodde att mörkret var bekämpat, men, ack, hans kärlek hade gjort honom blind och naiv.
Flickan lämnade honom.
Nu är pojken snart en man och allt denna skugggestalt har i sin ägo är en döende kärlek.
Vad händer när skugggestaltens kärlek dör? Kommer han att dö med den? Kommer han att bli räddad från detta mörka öde?