Så står man där igen, gör allt för skydda den lilla del av jaget som finns kvar.
För att orka ta sig upp och fortsätta.

Blir cynisk, kall, bitter. Men måste agera, spela teater, glad, öppen och obrydd.

Känns som att limmet inte fungerar längre och jag faller isär.

Skulle helst stänga in mig. Vill inte existera någon annanstans just nu. Att jag ens finns till här är ett under.

Vet vad som väntar. Orkar inte äta, mår illa, vill spy, kräkas men det går aldrig som jag vill.

Tar ut ilskan där det känns. Klöser, biter, svälter. För att sen kanske orka börja om igen.