En stekhet söndagsmorgon vaknade en blondhårig pojke, med fräknigt ansikte, upp med en fantastisk idé. Han och hans vänner skulle bygga en koja. Detta hade han drömt om precis innan han vaknade. Med en tung men exalterad rörelse sträckte han sig efter telefonen för att med ens ringa sina två vänner, Ronald och Josef.
Efter att var och en ätit sin frukost, borstat tänderna och tvättat ansiktet möttes de på torget till bostadsområdet vari de bodde. Det var grått och ödsligt, trots att solen sken blev man smått deprimerad av att bara befinna sig nära det. Näringsfattiga träd var uppradade tätt intill varandra och hindrade solen från att skina ner på de grå kullerstenarna som bildade ytan till torget. Bostadsområdets grå betonghus omringade torget och bidrog ytterligare till känslan av att man befann sig i en grotta eller ett fängelse. Man skulle kunna tro att trädens blad i alla fall nyanserade den tråkigt grå miljön. Men eftersom solen lyser uppifrån så var det bara fåglarna som fick se de gröngula bladen. Underifrån såg de bara svarta, ja nästan gråaktiga ut.
Och nu stod de där alla tre, under skuggan av träden. Josef hade som vanligt kommit tjugo minuter senare än tiden de hade bestämt. Ron och Josef lyssnade nu på Adam som entusiastiskt berättade om sin- enligt honom - strålande idé. De bekräftade båda att idén var något värt att satsa på. Adam hade med sitt muntra sätt lyckats charma dem.
De tre pojkarna började med en stor iver och entusiasm, diskutera om hur och var de skulle bygga kojan. De ville genast sätta igång; men först måste de ha en plan. Adam såg sig omkring med sina ljusblå, nästan gråaktiga ögon, men de dödsgrå betongbyggnaderna gav honom inga idéer. Josef sysselsatte sig med att kasta kottar och dylikt på förbipasserande barn. Ron bestämde sig plötsligt för att ta tag i det hela och sa att de för det första måste skaffa spikar, plankor, verktyg och annat användbart material. Adam kliade sig på den lite utbuktande magen och verkade djupt försjunken i sina tankar. Vart skulle de få allt detta ifrån? Denna fråga ställde Adam de två andra pojkarna. Josef föreslog att de skulle be om att få låna material av byggarbetarna som renoverade hans hus. Adam tvivlade på byggarbetarnas medhjälpsamhet.
- De är alltid så otrevliga och jag vågar inte fråga dem.
De visste alla att ingen av dem skulle våga.
Ron kom med ett bättre förslag.
- Vi köper allt vi behöver bara!
Men eftersom att ingen av de andra pojkarna hade lust att lägga ut pengar på detta när de istället kunde köpa godis och läsk med samma pengar lades denna idé ner ganska fort. Josef lade, med ett slugt leende, fram det förslag de skulle besluta sig för att förverkliga.
- Då får vi väl stjäla allt...
Ronald nickade instämmande men Adam var fortfarande fundersam och drog sina smala, vita fingrar genom sitt tunna hår.






Helgen därpå begav sig pojkarna ut i skogen. Eftersom att sommaren var ganska långt gången hade grönskan hunnit växa ut till sin fulla kapacitet och man kunde skymta ett och annat rådjur röra sig bakom någon buske långt bort. I sökandet efter den perfekta platsen att bygga på, kämpade sig pojkarna fram genom skogen. Ormbunkarna, de gamla björkarna och hallonbuskarna bildade i harmoni med varandra något sannerligen annorlunda: Inifrån kändes denna skog- som täckte hela den västra sidan av en stor kulle- som en urskog vari gigantiska dinosaurier en gång i tiden vandrat. Josef som hade tagit täten, stannade plötsligt vid en stor myrstack. Han tittade upp för en stor klippa.
– Där uppe finns ett platt ställe, där kan vi nog bygga!
De tre pojkarna klättrade gladeligen upp för den branta kullen. Nu blev de piggare för varje steg de tog eftersom de visste att målet var nära. Då de var uppe märkte de att deras hoppfullhet inte hade varit förgäves. Marken här var väldigt jämn och utsikten underbar. Platsen såg ut över en liten insjö som skogen gränsade till och den hamnade precis över trädkronorna så de kunde se fåglarna flyga till och från sina bon samtidigt som de - om än å långt bort - såg fiskarna hoppa i sjön. Det påminde nog alla tre om de drömmar man kan ha när man flyger över vackra landskap och uppslukas så av utsikten att man glömmer att man flyger. De små vågorna som bildades i det gröna vattnet bidrog till utsikten med sin hypnotiserande dans.
Bakom dem fanns en klippa, brantare än den de just bestigit. Denna klippa var praktiskt taget omöjlig att bestiga, den var lika brant som en vägg. Fördelen med denna klippa var att den skulle skydda dem från solen ända fram till sent på eftermiddagen.
De stod där alla tre i skyddet av skuggan från bergväggen och granskade ytan framför dem.
Eftersom samboliv med insekter och spindlar inte lät i synnerhet attraktivt för någon av dem, blev det första de gjorde att rensa bort all växtlighet runt ytan där fundamentet till kojan skulle vila. De tog varsin spade från ryggsäckarna de haft med sig och började gräva upp jorden. Tillslut började en kal fläck av berggrund uppenbara sig under gräset. De hällde nu grus över bergrunden för att skapa en jämn yta och kväva det som kan tänkas växa därunder. Gruset hade de burit med sig i stora, tjocka plastpåsar från en sandbox utanför skogen.


I tre veckor spenderade pojkarna en överlägsen majoritet av sin fritid åt att bygga på kojan.
De var nu äntligen färdiga med sitt verk:
Det stod där, i deras ögon ståtligare än kungapalatset, och vilade i all sin prakt.
Fundamentet till bygget - vilket bestod av stora stenar som prydligt staplats på varandra likt pusselbitar- var byggt på en stor yta täckt av grus. Ett flertal plankor hade, som av en mästare, virkats ihop och bildat tjocka, ogenomträngliga väggar runt kojans fyra sidor. Det rektangulära träbygget hade ett stort fönster som var utsågat på kortsidan som såg ut över sjön och skogslandskapet. Taket bestod av en stor och tjock plywoodskiva som amatörmässigt spikats fast av Josefs tjocka, lite klumpiga händer.
På insidan av kojan hade de målat samtliga väggar helvita och golvet likaså. En gammal matta Ronald hittat i soporna dagen innan hade lagts på golvet för att inge en varmare känsla.








Adam invigde tillslut kojan och gick in genom den smala dörren de hade gjort längst bak på den östra långsidan.
– Kom och kolla utsikten, den är så vacker
Josef och Ronald hade tagit sig in och stod med händerna på Adams axlar. Josef var väldigt ivrig att se utsikten. När han sträckte ut huvudet ur fönstret sken solen på hans bruna hår och hans runda ögon blänkte som bruna spelkulor i solen.
– Vilken stor myrstack därnere!
Josef hade lyckats fånga Rons uppmärksamhet men inte Adams.
– Vi startar krig mot den!
Ron hade redan hoppat ur kojan och började kasta stora stenbumlingar, som om de vore bomber, mot myrstacken. Josef kom efter och kastade långa pinnar, som om de vore skarpa spjut. De skrek slagord och tjöt som galna tuppar medan de anföll myrstacken med en barnsligt lekfull illvilja.
– Jag tar östra fronten
Skrek Josef som sprang nedför branten med en tjock pinne i handen. Han var hela tiden på gränsen till att halka och slå sönder sina knäskålar men hans korta och atletiska kropp klarade sig som en leopard skulle klarat sig i denna tuffa terräng. Hans panna blänkte och de svarta tjocka ögonbrynen var genomblöta av svett. Han verkade nästan vara ett med skogen och det märktes att det var den rena instinkten som drev honom framåt. Ronald å sin sida fortsatte sitt bombardemang uppifrån och träffade då och då myrstacken rakt i dess hjärta.
Himlen hade börjat rodna. Adam betraktade de två hämningslösa krigarna med en nästan fördömande blick. Samtidigt undrade han med ett barns naturliga nyfikenhet hur kriget skulle sluta. Och eftersom solen i Sverigeunder sommarmånaderna, har en viss förkärlek till att stanna uppe så länge som möjligt, hann den rodnande himlen inte bli svart innan kriget var över. Adam såg nu att de två pojkarna hade hunnit tillintetgöra ett helt samhälle innan ljuset hunnit försvinna. Han såg från sitt vakttorn ruinerna av ett en gång i tiden organiserat och harmoniskt samhälle och resultat av de andra pojkarnas barbari.
Det var tydligt att Adams ögon uppslukades av denna tragiska bild. Kvistar och barr var utspridda som ris på en sexårings tallrik. Solen försvann bakom berget på andra sidan av den lilla pölliknande insjön och rodnaden ersattes av totalsvärta. Men snart uppenbarade sig stjärnorna och i skenet av dem vandrade pojkarna hem.

Flera dagar gick. Varenda en av dessa dagar spenderade pojkarna ett par timmar i kojan; de pratade, spelade kort, bjöd dit andra, pålitliga, kompisar, lekte och åt.
Myrorna hade kommit igång med att bygga upp sitt samhälle på nytt. Adam betraktade de flitiga myrorna bära byggstenarna till sitt hem på sina ryggar.
Medan han gjorde detta hörde han Ron med sin lite pipiga röst gå igenom de grundregler pojkarna kommit överens om, under påtryckningar från honom själv. De andra inbjudna pojkarna lyssnade noggrant på samtidigt som de imponerat tittade runt i kojan. En av reglerna de satt upp var att flickor inte fick beträda ”klubbhuset”, som det nu kallades. Ingen hade brutit mot någon regel hittills. Men Adam tänkte att han mycket väl kunde bli den första. Han kände sig förargad över att han hade låtit sig övertalas av Ron.






Det var en regning dag då Adam presenterade sin bästa flickkompis, Alexandra, för kojan och kojan för Alexandra. På grund av spöregnet som slog ner hårt som gruskorn på träbyggets tak antog Adam, att varken Josef eller Ron skulle göra sig besväret att komma dit genom den leriga, blöta skogen. De brukade inte heller gå till kojan om alla tre inte var med på det. Men han misstog sig.
– Här är du ju! Han är här Ron!
Adam la ifrån sig hockeykorten och Alexandra plockade ihop sina spelkulor.
– Vi har letat efter dig hela dagen. Jag ringde hem till dig... Vi trodde inte du skulle gå till kojan ensam men...
Josef avbröt sig mitt i sin mening. Han såg överraskat på Alexandra.
– Vad gör hon här?
Tillade Ron, vars sandfärgade hår hade klistrat sig fast i hans långa panna. Han tog sig klumpigt in i kojan och pekade på flickan som om hon vore en mördarsnigel, som just förtärt den finaste rosen i hans egen trädgård. Josefs blick hade också gått över från överraskning till avsky. Glimten av beundran och samtidig avundsjuka i hans ögon skulle dock inte ha undgått någon; om inte situationen hade varit i detta obehagliga läge.
– Sluta Ron. Den där regeln är efterbliven!
Adam skrek nu för full hals. Av någon anledning hade han vredgat sig såpass, över situationen och Rons sätt att tilltala Alexandra på, att han nu var blossande röd i hela ansiktet. Alexandra som hållit sig tyst ett bra tag var en väldigt blyg flicka. Hon gick försiktigt förbi Josef och Ron, och ut genom kojans dörr. Hon stirrade stadigt ner på sina skor och lät den mörka luggen täcka för hennes ögon. Ron hoppade lite klumpigt med sina långa ben åt sidan för att inte vidröras av henne. Josefs ögon följde henne försiktigt. Adam sprang efter henne.
– Alexandra! Vänta!
– Ska du svika oss för en tjej nu också?
De hade alla klivit ut och även Adam och Alexandra var nu dyngblöta av det konstant fallande regnet när Ron uppgivet och ilsket skrek denna fråga.
– Om inte ni ändrar på era idiotiska regler och tankar...
– Men du var ju med och tog beslutet!
Ropade Josef efter Adam. Han hade med armen runt Alexandra hunnit nerför branten. De gick förbi myrstacken som inte påverkades särskilt mycket av regnet.
– Han ville bara vara manlig och häftig inför Alexandra. Han har varit kär i henne i ett år nu. Han kommer hit med oss imorgon som vanligt.
Ron talade tyst, nästan för sig själv. Han knöt ihop sina smala läppar väldigt hårt. Josef stirrade trotsigt och ledset ner i marken medan han sparkade småsten nedför branten. Småstenarna och gruset som sparkades ner rullade sakta ner för branten. Några fastnade i den blöta mossan men de största klarade sig ända ner. De grå småstenarna lade sig som en liten mur runt myrstacken.









Dagarna kom och dagarna gick. Tretton dagar hade passerat. Under denna period hade det spöregnat mer än varannan dag. Josef och Ron gick till kojan varje dag då det inte regnade. Adams närvaro uteblev. Den fjortonde dagen regnade det inte. Josef var den första kom som omväxling till kojan innan Ron. Han blev också den första att bevittna förödelsen. Taket till kojan var helt och hållet förstört. Stora stenbumlingar hade kastats på det, de låg inuti kojan och skrattade Josef i ansiktet. Dörren hade dragits loss, men gångjärnen satt kvar, hårt fästa i väggen. Väggarna var nedklottrade och hade fått var och varannan planka lossdragen. Den östra väggen såg ut som en bröstkorg vars revben hade brutits.
– Vad är det här!?
Ron hade just klättrat upp för branten.
– Jag vet inte...
– Tror du det är han? Det måste vara han!
Ron var totalt ursinnig. Josef verkade mer besviken. Ron fortsatte att gorma, väldigt högljutt.
– Idioten har inte hört av sig på två veckor... Han kom säkert hit på morgonen...
Josef förblev tyst. Den negativa energin stegrade ostoppbart runt dem. Solens värme räckte inte till att döda denna kyla. Josef tittade hopplöst på just solen som om han förväntade sig något från den.
Ljudet från en gren som bryts av nådde plötsligt pojkarnas öron. Längst ner vid brantens början, nära myrstackens kvarlevor syntes Adam. Han hade råkat trampa på en stor gren på som brutits itu. Han kämpade sig upp. Det syntes på långa vägar att han var ångerfull. Han var nu uppe och stod vid kanten av klippan. Pojkarna tittade i tystnad på varandra. Orden kom inte fram. Josef öppnade munnen men stängde den snabbt igen. Han sjönk in i sina tankar. Adam samlade till sig lite mod genom att titta på Josef.
– Killar... Förlåt. Jag ångrar mig faktiskt
– Förlåt!? Du har väll inte gjort något?
– Joo.
– Aha! Jag visste det! Fan ta dig!
– Va? Vad pratar du om?
– Det var alltså du, och nu ångrar du dig också.
Ron skrattade, nästan ondskefullt. Adam stirrade intensivt men osäkert på Ron. Ron stirrade tillbaks minst lika intensivt, men mycket säkrare. Josef tittade besvärat först på kojan, sedan på Adam, som om han försökte smälta det hela. Hans ögon seglade fram och tillbaks.
– Skit, kojan...
Adam upptäckte kojan och såg det skick den hamnat i.
– Din jävla idiot, hur fan kunde du?
– Vad pratar du om din fula fan?
Ron puttade till Adam. Det var halt. Adam ramlade nästan.
– Vad fan gör du?
Adam puttade tillbaks. Men Ron var större, han rörde sig inte ur fläcken. Detta gjorde att Adam tappade balansen ytterligare. Ron blev bara mer och mer uppretad för varje sekund som gick och för varje ord som sades. Han gav Adam ytterligare en knuff. Adam tappade den här gången balansen rejält, han var inte redo och föll nästan baklänges.
– Varför förstörde du kojan?
Adam som försökte hålla sig uppe medan de två andra sågar på, sa med möda:
– Jag... Va? Jag har inte förstört...
– Varför sa du förlåt då?



Den här gången knuffade Ron till Adam ordentligt. Adams häl slog i en liten sten. Han var på väg att ramla och vinglade kraftigt.
– För Alexandra...
Josef och Ron stod som fastfrusna. De var chockade. Adam föll precis från den plats där klippan är som brantast och han ramlade oturligt nog med huvudet före. Han satte upp händerna som skydd, men det var för sent. Ett ljud som från en pinne som bryts itu, tystare än det de hört innan, kom från Adams hals. Han gjorde en bakåtkullerbytta och rullade nerför backen. Tillslut dunsade han ner, likt en av de största stenarna Ron kastat, mitt på myrstacken. Han blödde från bakhuvudet och näsan. Blodet rann ner i myrstackens underjordiska tunnlar. Kanske var det en översvämningskatastrof i det nästan återhämtade samhället. Kanske många myror gick förlorade under denna stora katastrof. Allt detta, medan Adam låg där lika fridfullt som han skulle legat i sin egen säng. Myrorna hade börjat krypa tvärs över hans mage, armar och ben. Kanske hans kropp var en livboj för dem. Den var ju inte dränkt i blod, förutom huvudet som nu var rödare en den rodnande himlen. Myrornas stad hade inte hunnit återhämta sig innan någon förstört den igen. Det började sakta regna och lite av blodet sköljdes av Adams ansikte och hans vita hud bildade en vacker men tragisk kontrast mot det mörkröda blodet.
Myrorna flydde in under Adam och ner i sina underjordiska gångar. Ron och Josef, den ena lika chockad som den andra, satte sig i den förstörda kojan. Josef grät. Regnet som sköljde ner över hans ansikte bagatelliserade tårarna innan de ens hunnit rinna ur hans ögon.
Ron stirrade ut över sjön som aldrig någonsin hade varit så stilla och så grå som idag.