jag ska försöka förklara
men låt oss först se tillbaka
till minusgraderna
som existerade i mig
mer än någonsin
i just det skedet
av mitt liv

när jag var runt fem år
flyttade vi till ett hus
skapade bekantskap
med en granne
som sedan visade sig
bli kriminell
jag fick en kniv av honom

den låg mestadels
och samlade damm
nu för tiden vet jag
inte heller vart den är
men tänker på den ibland
när vissa toner spelas
visas bilder i mitt huvud

snö tycker jag är vackert
snö tyckte jag var vackert
snö är vackert
och ute var det kallt
ibland när jag inte orkade
vara ibland folk
så hörde jag tomhet i mina öron

ambienta ljud
det var så vackert
fyfan vad vackert det är
vad är det som gör
att folk ofta vill vara glada?
det är ibland skönt
att må riktigt jävla dåligt

har alltid tyckt att det speglar
bättre den värld
jag föddes till
samtidigt kan man alltid sia om hopp
det kanske blir något fint utav mig ändå
och tomheten blev inom mig
till något mycket större

minusgrader biter inte
på en iskall själ
jag har nog ändå på något sätt
redan fryst ihjäl
jag minns att det behövdes inget ljus
när jag med kniven
skar sönder mina armar

vad var det nu jag skulle förklara?
äh det går nog aldrig förklara mitt leverne...